Andreas – ”You are an Ironman”

Äntligen… 11h46min och maratonpremiären är avklarad och med stela vader, ont i låren och ett leende får man till slut sätta sig i det där isbadet och pusta ut…

IMG_9435

Bara löpningen kvar… nu är det bara ett maraton sen är det klart… det kommer ta tid, låt det  ta tid, det får ta tid.
Ungefär så gick tankarna. Med stela vader togs det steg efter steg för att närma sig de sista metrarna …”you are an …….”
Det tog ett varv innan vaderna mjuknat till sig… 14km… Min plan var att ta mig igenom på 4timmar, men har man aldrig gjort en mara förut så är det svårt att veta hur kroppen svarar… Efter 1a kilometern så insåg jag att det blir svårt, vaderna var inte med i matchen och när man då bara har avverkat 1km av 42 så ja då är det bara att le och köra på och ta steg för steg, vätskestation för vätskestation. Vatten på kroppen och sportdryck i munnen…

 

IMG_9413
Foto: Cecilia Supporters: Lucas & Elliot
Ett varv till så är det bara ett varv kvar… Och vilka varv det var. I princip alla i Kalmar visar sig från in bästa sida. Det är vattenduschar utefter banan, folk på byggnadsställningar och det är fest, musik, dans och glädje i mängd, överallt. Det har nog aldrig varit så lätt att ha så ont och springa så långt och njuta så mycket. 4timmar 14minuter, inte den bästa tiden för en mara, men jag gjorde det, och hade jag inte följt min plan på cyklingen och gått ut hårdare så hade nog tiden blivit ännu sämre.

För skall man avverka 180km innan man kliver ut på maran så får man ha en plan, en känsla för hur kroppen skall kännas och hur den känns där och då. Jag hade satt ett mål att snitta 30km/h … Vilket för mig kändes som en utmaning då det har cyklats på tok för lite de senaste månaderna. Och att då göra detta i 18mil ensam och utan draghjälp, det skulle inte bli lätt, för det är inga problem att bränna benen om vädret vill annat. Rullar ut ur växlingsområdet vid södra kanalgatan och trampar igång benen längs med Ängöleden, längs med kravallstaket och all publik, speakern Björn håller igång en sjuhelvetes stämning i rondellen och man suger i sig så mycket energi som det bara går. Benen känns fräscha och den kanadensiska torpeden styr ut mot Ölandsbron. Ölandsbron innebär även typ banans enda uppförsbacke.

Det har börjat blåsa lite och vägbanan är fortfarande lite blöt efter nattens regn. ett par svängar till sen ut på bron… En platt runda på 120km ut mot ölands södra delar och tillbaka. Väl uppe på högsta punkten sätter benen fart, borrar ner huvudet och trampar på, och det går snabbt och det känns lätt.

Men Banan är lång och jag påminner mig om att det finns gott om tid att bli trött på. En bra känsla, förbi Färjestaden, passerar vinkandes världens bästa supportrar som står strax utanför Haga Park och Camping och skriker. Landskapet börjar öppna upp sig och vinden knackar på och säger hej… Fan… Vad ska den va bra för??? Fortsätter trampa och bereder mig på att skippa planen på 6h. In i Mörbylånga och några skarpa svängar innan vätskestationen och resan söderut tar fart igen. Ner med huvudet och ducka för vinden, ligger på gränsen och hoppas på att det skall hålla. Ner till Degerhamn och äntligen så viker banan av. En vänstersväng och vinden i ryggen… äntligen … Benen känns fräscha och trampar på i35-36km/h österut. Ner med huvudet och mata på, visslar och sjunger… njuter av att känna farten i benen, njuter av utsikten och hittar en hel del fina hus längs banan… Kanske inte är så dumt att bo här när det är vindstilla…

IMG_9414
Foto: Cecilia
Milen bara passerar förbi och det här är så jävla roligt… Det här med Ironman är ju inte så jobbigt ändå… Viker av vänster igen och vägen är snudd på sprikrak hela biten från Torngården till stora Brunneby… Fortfarande vinden i ryggen… Ner med huvudet och trampa på… Ländryggen börjar göra sig påmind. Kass rygg och tempohoj är en sådär kombo… Trampar på och sträcker på ryggen om vartannat. Håller snittet runt 30 och en bra känsla. Når tillslut nästa punkt och det är dags att styra cykeln västerut igen… Motvind… Bara att borra ner huvudet i igen, hela vägen tillbaka till Resmo och en gnutta medvind på vägen norrut mot bron… Motvind igen och in mot Kalmar för vändning… Förbi publiken och festen i City och det är dags att kika in de norra delarna av Kalmars utkant…

Och det är folk… Och motvind. Ligger fortfarande enligt plan och det är bara två ca 2 timmar kvar till T2… Håller ett högre tempo då denna del av banan innehåller mer svängar och snittet skall hållas, det är bara så nu. De sista milen rullar på bra och känslan när man närmar sig växlingen och får glida förbi publiken är helt jädra underbar, 6h6min. Att som solskenscyklist avverka 18 mil är absolut inga problem när förutsättningarna är som dessa… Planen höll… trots motvinden. Och vem hade kunnat tro det när klockan ringde 03:55 och regnet öste ner.

Somnade gott kvällen innan, ingen nervositet inför vad som komma skall. Jag har gjort vad jag kunnat med den tiden jag känner att jag kunnat lägga på träning, så kan man sammanfatta det. Och det kommer bli en lång dag, och det kommer göra ont… Så vad finns det att vara nervös över? Äter en macka och dricker lite vatten. Byter om till tävlingsdräkten och fyller vattenflaskan. Flaskan med gels gjordes klart kvällen innan och den vita påsen är packad. Väcker Cicci runt 4:45 för att få skjuts till växlingsområdet och simstarten. Då vi bor bredvid där cykelbanan passerar åt båda hållen så stannar familjen kvar, och när jag passerar på cykeln på väg tillbaka först då är det tänk att dom skall bege sig till Kalmar.
Närmar oss Kalmar och vägarna är redan avstängda, hittar tyvärr ingen alternativ skyltad väg så vi kör lite planlöst och hoppas på att GPSen skall hitta en annan väg efter en stund… Får träff och börjar rulla in mot växlingen… klockan är strax efter fem på morgonen och det är full fart i området, den ena nervösa triathleten efter den andra. Det pumpas hjul, det kollas växlar, påsar, det bukrasas och skrattas och skojas. Sätter fast vattenflaskorna, och lägger i energibars i ramväskan, ställer in lätta växlar och njuter av stunden. Ironman… Det är nu det händer… Idag skall det ske… Kollar in så att ingen flyttat på påsarna vid växlingen och kikar på in och utgångarna, lägger min plats i minnet och sätter på mig våtdräkten. Ställer mig och kollar på uppgången än en gång för simningen och föreställer mig känslan när man kommit dit. Nog för att jag simmat mycket, men aldrig 3850m på en och samma gång så det kommer kännas riktigt gött när det väl är gjort.
Klockan närmar sig 06:30 och det är dags att börja vandra till starten vid Skeppsbron.

IMG_9393

Tar en tur ut på kajen för en sista titt på banan, kollar ut bojar och riktmärken och bygger upp förväntningar. Vädret har nu skiftat och simningen ser ut att bli riktigt lugn. För att förbättra upplevelsen så har man så kallad rullande start med olika grupper baserat på sluttid. Har en förhoppning att kunna hitta ett par bra fötter och få en sluttid på runt 1:10 och ställer mig i mitten av den gruppen.

”Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer”

Pang… Starten går, gruppen börjar sakta röra sig ner mot vattnet. Sätter på mig glasögonen och förbereder klockan. Det är nu det gäller, alla timmar, alla förberedelser, all längtan. 12h kvar sen är det gjort. Då sitter jag i ett isbad med gubbkroppen och njuter. Av stelhet, trötthet och av att ha gjort det… Men jag måste göra det först… Ner i vattnet, och påbörjar årets längsta och bästa simning. 1:10… Borde gå, om jag hittar någon att lägga mig bakom… Simmar mot första bojen, passerar första bröstsimmaren. Fortsätter i ett tempo som känns bra. Det här ska jag orka. Men det är lite halvstökigt att ligga mitt i havet av folk, lite sparkar här och där. Fortsätter ut mot första vändningsbojen,  simningen känns helt fantastisk.  Bra fart och lugna armtag, ingen stress och bojen närmar sig snabbt. Blir instängd av två som försöker korsa åt helt olika håll… Saktar ner och börjar om… Passerar nästa bröstsimmare.. Närmar mig bojen, fortsätter å vara lite småstökigt där i mitten. Väljer då att helt släppa tanken på att lägga mig bakom och simmar ut mot kanten av det crawlande lemmeltåget. Struntar i tiden och bestämmer mig för att få en skön behaglig simning som man njuter av istället för att jaga minutrar redan nu. Banan vänder upp norrut och sikte mot Ölandsbron och simningens längsta raka börjar avverkas. Forsätter ligga i ytterkanten och njuter, allt fungerar, siktningen sitter, armarna känns bra, benen är med, solen skiner… Tänk om man kunde starta varje dag såhär… Dags för ytterligare en vänstersväng i ytterspår följt av en till och hamnar nu i innerspår. Hittar en bra linje tillbaka in mot hamnen. Blir ikapp simmad av någon som simmar till hälften höger och till hälften vänster. Ena stunden blir man översimmad, för att i nästa vara helt själv, sen översimmad igen… Kom igen nu för f*n å simma om istället!.. Passerar Kalmarskylten och stenpiren och vi vänder in mot hamnen där det är folk varenda meter… Tittar mot botten, tittar på folk, tittar mott botten, tittar på folk, ena stunden mörkt andra stunden fest, mörkt, fest, mörkt, fest och så håller det på… Man kan inte annat än att le och njuta. En glad kallsup förlänger livet på något konstigt sätt… Når sista stora bojen och nu är det bara sista biten kvar. typ sisådär runt 1000m, som bara går av bara farten. In under bron och uppgången är nära, dumt att börja stressa nu, har väll runt en 10-11h kvar att hinna med det. Tar mig upp och drar av mig våtdräkten. 1h 19m ingen drömtid men strunt samma, 7-9min på 4km känns inte så jävla illa, för den här simningen kommer jag leva länge på, så jädra underbar…

IMG_9411

Ironman Kalmar… Det är ingen tävling, det är inget att vara nervös inför. Det är något man skall njuta av… Det tog lång tid och det gjorde ont, men på något sätt så lyckas man skapa en sådan feststämning och glädje att man knappt tänker på´t. Och jag är nog inte den ende som redan nu längtar tillbaka. 2019, då syns vi igen!

Men nu vidare mot andra äventyr…

Med vänlig hälsning // Andreas ”Ironman” Hansson

 

Annonser