Sök

We Swim & Run

Swimrun, Triathlon, Trail och andra snorsporter

Allt som har en bra början har ett bra slut….


Så därför hade vi idag möte i Göteborgs enda Triathlon och Swimrunbutik Trispot i Mölnlycke. Kaffe dracks, semlor åts,flyg bokades och boende klubbades.

img_7556-1
Allt för att Swimrun Costa Brava nu bara är 42 dagar bort. Säsongspremiär med magisk simning och kuperad löpning kan inte bli annat än perfekt, och om allt börjar så pass bra så hoppas jag att Ironman Kalmar kommer bli ett värdigt avslut med extra allt. Sen är förvisso säsongen inte slut i Augusti men om det blir något mer efter det får vi se då….
img_7557-1

Från bröst i Horla, till vuxenkvällar i Kungsbacka

”PIP! ….. Va i helvete!!! Redan!?! ”

Minioner, ni vet dessa små söta gula varelser, som lyckas med allt. Även att förgöra typ varenda ledare som dom slutit sig till, T-rexarna, Napoleon, Drakula osv osv ….. precis så funkar en Tempotrainer. Den är liten, gul och ”gullig” och sorterar även in sig i skaran av alla de prylar som  man inte skulle överleva utan. Kommer ryssen ja då är det bara att dra på sig badbyxorna och den lille medhjälparen så vet jag att jag i alla fall orkar fly 1500m sjövägen. Så länge jag följer pipet. Skulle jag däremot fly ”beet the beep”-style ja då vette fan om jag skulle överleva. För det här med att pacea sig själv är lättare sagt än gjort i början. Pigg och fräsch de första 50m men ett par vändor med för höga tankar om sin simning ja då är man där… körd i botten… Men visst, det kanske inte är den lille gule manickens fel… Fast jag tyckte den pep till lite väl snabbt förra vändan, och denna vända…

Men känslan är ändå riktigt skön. Att gå från att bröstsimma Horla-triathlon i panik till att njuta av att simma 400ingar i en vattenfylld kakellåda. Visst den har tagit sin lilla stund och de första åren så var simningen inget man riktigt såg framemot utan bara något som skulle genomföras så utvecklingen var något sådär… MEN… Så är det det här med att träffa rätt folk vid rätt tidpunkt. Efter att ha stött på Simcoachen Anna-Karin och en av hennes grymma coacher Eva Fridman på Koster Swimrun, ja alltså inte raggat på dom, för det hade bara blivit konstigt och rösten hade jag tappat utefter banan på koster så det hade varit omöjligt eftersom jag knappt kunde prata. Jag satt mest och titta på och log… som en sådan där halvskum kille i ett hörn… Men det man lyckades snappa upp var i alla fall att typ alla och med ”typ alla” så menar jag alla, var helt överens att det där med simning hos simcoachen gör en jädra skillnad.

Men det är ju även så att ALLA kan ju ha fel… Så det velades fram och tillbaka…upp och ner… Behöver man bli så mycket snabbare? Går det?… Men efter lite diskussioner med min lagkamrat Calle som själv gått hos Eva så var det bara KÖR… Så friskvårdskontot tömdes på det som fanns kvar och en plats i simcoachens Racegrupp bokades in. Och det var här jag fick bekanta mig med den lilla pipande minionen, som nu får följa med på var och vartannat simpass, redo att både hjälpa och stjälpa. För har den gjort skillnad? Absolut… Jag är långt ifrån snabbast i fartbanan, men jag är i alla fall idag 25sek snabbare på 400m än vad jag var innan jag träffade Eva och det är jävligt skoj. Det lilla frö som sattes där i Horla har idag med stor hjälp av Eva växt till något som med glädje kör 100ingar, 200ingar, 300ingar 400ingar osv när det är vuxenkvällar i Kungsbacka med tända ljus. Samt en och annan längd i Valhalla innan jobbet när ALLA andra är där.. Så för er som funderar, anmäl er till en crawlkurs, om så bara för nöjets skull, för det är förbannat kul 🙂

IMG_7235.JPG

// Andreas

Vecka 50- Rekordvecka & Straffläxor

Det är med ganska trött kropp jag kan konstatera att ibland så är man rätt jävla asgrym. Det är rätt gött att blicka tillbaka och se att man med ostrukturerad spontanitet kan åstadkomma en hel del förändring.

Började i tisdags då den tänkta lugna lunchlöpningen på jobbet längs med kajen på Hisingen hux flux blev ett maxtest på 5km. Efter den första kilometern som gjordes i ett piggt 4:29tempo lades planen snabbt om då benen kändes riktigt fina och farten ökades till för kroppen obeskrivlig nivå. 2a kilometern avverkades i  4:11 och nu när kroppen fått upp värmen så avslutades rundan med 3kilometrar i 4:06isch fart. Och klockan stannade på 20:58 och ett snitt på 4:11/km och ett nytt PB!!! … Så jävla skönt =)…

ringon
Foto: Google Maps

Med trötta ben och ett självförtroende som fått sig det där lilla extra stegande man sen in i hemmets lugn, där det skulle visa sig att det uppstått ytterligare tillfälle att slå rekord. Nämligen armhävningar. För att sporra äldsta grabben till att verkligen göra matteläxan så har vi kommit överens om att för varje gjord sida så ”straffas” pappa med 10 armhävningar, och då den yngre också vill vara med så räknas varje gjord sida i hans ”läxbok” som 1 armhävning. Så när kvällen kom var det dags att summera ihop den storas 14!! Gjorda sidor och den lilla´s 6 sidor till totalt 146 armhävningar. Och när förhandlingarna strandat om straffreducering så var det bara att krypa till korset och sätta igång, och 1 timme och 4 försök senare så var samtliga gjorda. Till stor glädje för de små som fick se den ”gamle gubben” krokna 3 gånger innan slutförandet var ett faktum…

Men så här med facit i hand så kanske man skulle spelat sina kort lite annorlunda då det i torsdags var sista tillfället på Simcoachen´s Race kurs och nytt CSS test skulle genomföras. Och dagen som sådan började på sämsta tänkbara vis. Först var bussen för tidig, så undertecknad stod kvar i hallne och kunde tryggt inne i värmen se bussen passera tidigare än vanligt… Fan där missade vi simningen då… Men… om vi får upp ungarna fort ur sängen och skyndar oss iväg till dagis så ska det nog gå att hinna om man tar bilen… Sagt och gjort, upp med ungarna 06:20, på med kläder och in i bilen för att sedan lämnas 06:29 på dagis och fritids. Styr sedan bilen in mot city och lyckas anlända till Valhallas parkering 06:55 trots kyla och halka, betalar parkeringen, och sen in på badet för att mötas av en skyllt som meddelar att det inte finns något varmvatten i duschen… Ungefär precis det som mina gubbmuskler behöver just nu, kylas ner innan dom skall utnyttjas till max i 400m & 200m.

Men va fan, det handlar bara om några minuter så sluta känna efter och kör på, insimmet på 200 upplevdes som stelt till en början men den känslan släppte rätt snabbt och när väl testet satte igång gick simningen otroligt bra och klart bättre än sist. En förbättring med 22sek på 400m och 5sek på 200m kommer jag vara rejält nöjd med några dagar nu. Sen är det tillbaka till bassängen och nya CSS-tider och nya mål som skall nås. Får även passa på att tacka Coach Eva Fridman som varit grym under dessa tillfällen, men även Felicia, Tobias, Simon, Karin, Johanna, Jens och Julia som stått för härlig stämning och tufft motstånd i vattnet.

 

// Andreas

Namnsdag & ”Proffsdag”

30 November, och tack vare aposteln Andreas, son till Jona och bror till Petrus, så har namnet idag förärats en plats i den svenska almanackan. Detta firades givetvis med en oplanerad ”proffsdag” allt för att följa gällande ickeplanering…

Dagen började så sakteliga med en tripp till den lokala, underdimensionerade simhallen Valhalla, nu fanns det inte allt för mycket tid till träning på morgonkvisten så det fick helt enkelt bli en modifierad ”läxa #5” vilket innebar 100m insim, ingen teknik och 10 hundringar med 15sek vila innan det var dags att småspringa till duschen för att hinna med spårvagnen till jobbet. 25min simning är tyvärr inte så mycket, men hellre det än ingenting tänker jag. Jag lär ju inte bli sämre i alla fall…

Då jag fick med mig löparkläderna så blev det rätt naturligt att jag bytte om till löparmundering inför lunchrasten. Och med fjäderlätta ben efter gårdagens intervaller styrdes tårna mot Ramberget. En skön tur som bjöd på både och vind och några krispiga plusgrader och underbara vyer ut över staden väl uppe på toppen. Asfalt blandades med lövklädda partier och stentrappor hala som is innan det var dags att vända tillbaka till jobbet, och hux flux kunde vi inkassera 8,5km rätt in på hälsokontot…

Fördelen med att både sim och spring är avklarat i ett tidigt skede är att man har hela kvällen för annat. Väl hemma blev en riktigt god middag följt av nerf-krig uppe på grabbarnas rum… och det är nog typ den enda gången jag vinner…

Efter denna storartade segern så varför då inte bara hoppa upp på cykeln också nu när barnen skall lägga sig? Sagt och gjort, den kanadensiska torpeden förbereddes och vi lyckades genomföra ett pass 4*4 intervaller i pulszon 5 innan benen kände för att kasta in handduken och undra va fan vi håller på med…

Nu är det förvisso inte en proffsdag i den bemärkelsen i och med att man varit tvungen och jobba mellan passen, men skönt att få testa vad kroppen orkar med efter bara några veckors träning. Jag gick in i det hela med en öppen träningsplanering där jag tar till vara på tiden då den dyker upp, och hittills så har det varit full pott på det tankesättet. 21pass har klämts in på månadens 30dagar. Och så mycket har jag nog inte tränat någonsin…

 

// Andreas

Att följa det oplanerade schemat….

… har hittills visat sig bli bättre än planerat, jag har under de senaste veckorna dels genomfört en massa fler träningspass än jag normalt brukar, och även hunnit med att äta stora mängder AIP (AutoImunPaleo). Som i sin tur resulterat i att man har minskat sockersuget OCH snussuget, rätt sjyst bieffekt asså… Har tränat massor, ätit minimalt med godis och inte snusat de senaste 3 veckorna…

Så ja, släpp sargen kom i in i matchen och det som händer det händer… Har funkat bra än så länge så jag kör nog på med samma tankesätt ett tag till…

Äntligen November…

Och årets 305e dag är strax till ända. Vad händer då i november? Dels så börjar snart vintern, vi passerar om några dagar meteorsvärmen Leoniderna och Jon Skolmen firar födelsedag, ni vet den där norrmannen som var före sin tid med en massa roliga prylar.

Men det är även dags att ta tag i träningen inför Kalmar… på allvar, och resten av säsongen iof, men huvudmålet är Kalmar. Allt för att familjen inte skall behöva vänta allt för länge på målgång, det kan ju vara så att det blir regn och ett jädra skitväder den där dagen och då får det gå undan så vi slipper en massa förkylningar när vi kommer hem, för dom lär jag inte orka ta hand om.

Hur ser planeringen ut? Rätt så tom faktiskt, det har stötts och blötts och funderats utåt och inåt och min plan ser ut som följer….. Ha kul … Det är typ det jag kommit fram till. Med facit i hand efter en skadesäsong så är det det jag tar med mig. Kraschade knät lagom till sommaren, men har trotts det slagit PB på en rad olika banor, simmat snabbare och sprungit snabbare. Det beror egentligen helt och hållet på att eftersom jag skulle ta det lugnt med löpning (helst inte springa alls) i början så koncentrerade jag löpningen till det jag gillar och njuter mest av, stigar. Inga intervaller eller långpass, förutom ”Ultraintervallerna” som genomfördes som ett test. Tjörn gick förvisso inte som jag hoppats på, men det var helt och hållet cyklingen, den efterföljande halvmaran var nog min näst snabbaste någonsin och det känns som ett helt ok resultat med tanke på uppladdningen.

MEN… Cyklingen måste förbättras, och då är det tur att man trivs rätt bra i källaren eller vardagsrummet på trainern. Cykelintervaller inomhus är nog bland det roligaste och jobbigaste så dom ser vi fram emot. Tyvärr så ligger det just nu typ 12m dörrfoder som jag måste ner och måla klart när jag är klar här, men sen finns det utrymme för lite fyror och åttor nere i källarn och finns det plats, så finns det inga ursäkter…. Långpassen, dom tar vi på MTB i skogarna runt i kring så länge, för det är riktigt skoj.

Löpningen den blir som den blir, blir lite lunchlöpning runt Ringön/Eriksberg/Lindholmen och intervallerna tar vi på en nedsläckt fotbollsplan medan grabben tränar pingis. Som idag till exempel.. 7km lunchlöpning mot Lindholmen och 15min intervaller på kvällen. Och är det någon som stryker runt där ute längs vattnet på Hisingen och känner för lite lunchlöpning runt 12snåret så är det bara att haka på.

 

Och efter den andra läxan signerat Simcoachen Race så har jag nästan, nästan börjat trivas i kloret också… Nu blir det källarn och lite målning

img_6360

RR – Koster Swimrun

1998 – En torsdag i slutet av juli och årets händelse har äntligen dragit igång, Storsjöyran. Jag (Andreas) var nyss fyllda 15 och kroppen var sen några timmar tillbaka fylld med både folköl och förväntan. Det vi alla ungdomar framför scenen med spänning väntade på var den här nye killen, Petter som strax skulle äntra scenen och riva av en hejdundrande spelning inför stundande skivsläpp av ”Mitt sjätte sinne”. Och efter spelningen var vi många som gick därifrån något nyktrare men mycket gladare… Minns det hela som en grym upplevelse som inte skulle gå att uppleva igen… Det var där, det var då…

kosterswimrun

2016 – Typ sådär runt 6640dagar har nu gått sedan den där spelningen och jag står nu här, kroppen fylld med vatten istället för folköl och inslagen i en våtdräkt och med en om möjligt ännu större portion förväntan över vad som komma skall. På tävlingsgenomgången kvällen innan stod han där igen, Petter. Skall han göra det igen? Bjuda till med en sjuhelsikes show som får kroppen att lyfta av lyckorus? Dom pratade om upplevelsen, att ta till sig miljön och njuta av att vara där. Och som vi njöt…

claes-linder
Foto: Claes Linder

Färjan glider in mellan Nord och Syd-Koster och starten närmar sig. Kroppen är svår att hålla still, benen studsar runt och man vill inget annat är hoppa ner i vattnet och påbörja äventyret ute på Koster som man hört så mycket om… För det här var ingen tävling som vi tränat för, som vi avverkat intervaller och kilometrar för att kunna genomföra fulla med mjölksyra och onda muskler, det här var en tävling vi kommit till för att uppleva… miljön, stämningen, allt runt omkring. Starten går och vi hoppar ner i ett hav av våtdräktsbeklädda vuxna barn med plastlock på händerna, ivrigt flaxandes till höger och vänster och man njuter av varje armtag. Första växlingen påminner mycket om när man anländer Styrsö på Öloppet, en tavla, ett motiv, inramat av en massa glada och härliga människor. Man kommer upp och springer rätt in i den glada väggen av människor och vidare mot den första löpningen på en bit över 4km där vi även kommer ta oss över den högsta punkten bland Kosteröarna, och det är magiskt…Njuter några sekunder av vyerna innan det är dags att ta sig neråt längs den tekniska löpningen och vidare mot andra simningen.

När tredje simningen är avklarad och Calle inte riktigt känner att simningen stämmer så bestämmer vi oss för att vi skiftar ett tag, och att jag drar så länge mina armar orkar, för i simningen där kan vi ta i och där ska vi ta i (trots förkylningar och dåliga känslor osv osv)… Och som den gick… raka härliga och snabba simningar i klart vatten. Känslan att hela tiden bli omsprungen av samma lag gång efter annan på land gör sitt för självförtroendet i vattnet. Får jobba på snabbheten på land nu bara…

claes-linder-2
Foto: Claes Linder

Simningarna varvas med både teknisk och böljande klipplöpning… Att springa runt med tunnelseende och horn i pannan det gör sig inte på den här banan, minnesbilderna ifrån banan är exakt det man behöver ha med sig nu när snart mörkret faller och man på väg till jobbet står och väntar på försenade pendeltåg i snöstorm och rysskyla toppat med lite Islandsvindar och jobbstress, eller överfulla fartbanor i simhallen där man stirrar in i stela tråkiga kakelplattor 100ing efter 100ing.

nadja-odenhage
Foto: Nadja Odenhage

På näst sista löpningen bjuder Koster på allt vad gäller underlag. 6,5km stenar, stigar, asfalt, sandstränder, trappor och berg och vi börjar nu närma oss målet efter en sisådär 4,5h ren och skär underhållning. Sista simningen är också enligt kartan dagens längsta, 680m, i klart och nästintill manetfritt vatten… När man väl blivit vän med vattnet så är det så förbannat härligt att få njuta av dessa ögonblick… Och det blir ännu lättare när man även känner att allt sitter, att allt bara funkar som det skall ända in till sista flaggan… ”Nu är det bara 1200m kvar” ropar någon. Drar av mig glasögonen och mössan som suttit på sedan starten, öppnar upp dragkedjan på dräkten och bara springer och njuter. Solen skiner, folk dyker upp på alla möjliga ställen och hejar och klappar hela vägen in till mål… 05h00m13s … Så förbannat skön känsla… Och en riktigt god fisksoppa!! Och en grymt trevlig kväll!!

mal

 

Och hade det nu inte varit så att min röst bestämt sig för att stanna kvar någonstans ute på banan så hade nog efterföljande middag och fest blivit om möjligt ännu bättre…Men å andra sidan är det lättare att uppfattas som trevlig när man inte kan säga något dumt… 🙂

Stort tack Petter, Michaela, Michael Lemmel, Mats  Scott och alla ni Kosterbor som fixade till en riktigt rolig helg… Och med handen på hjärtat så upplever jag nog hellre denna helg en gång till än den där torsdagen för 18år sedan………

Tid och träning, träning och tid

Tid är en grundläggande dimension i vår tillvaro som gör att vi kan beskriva händelser i vad som har skett, vad som sker nu och vad som kommer att hända senare, det vill säga ge en ordnad följd, en sekvens, av händelser. – Wikipedia

Kortfattat borde det då innebära att den tiden jag redan lagt på tävling och kommer lägga på träning med stor sannolikhet kommer resultera i att jag kommer få sova på soffan senare?

Eller?….

Just vad användandet av tiden innebär i ett framtida perspektiv framgår tyvärr inte av artikeln på Wikipedia. Däremot har jag lärt mig att distansträning och distans till träning inte är riktigt samma sak, ”learning by doing”

Så ja, livet som en glad motionär är inte alltid lätt, man lägger flera timmar på att träna till någonting man betalar för att genomföra. Kan inte annat än bocka, buga och niga och tacksamt glädjas åt att man har den familj man har. För…

Om du inte hade haft så mycket inplanerat varenda d****la helg så kanske vi hade hunnit med allt det ”här”

Och det ligger mycket i det där, så  ibland får man lägga träningspasset åt sidan och med ett leende byta ut lite fönster här och var, byta lite fasadplank osv, förvisso inte bara för husets hälsas skull. Det är ju även så att ett träningsrum är som ett garage. Man får plats med allt där inne, 20m fönsterfoder, massa metrar fasadplank, reglar osv osv. Allt förutom det som man har tänkt att göra därinne. Men nu är fönstren på plats, smygarna tillsågade och målade så snart, snart kan vinterträningen påbörjas. Med cykelintervaller i källaren och pannlampslöpning i skogen med gott samvete, allt medans familjen har det varmt och gott i vardagsrummet.

img_5816

 

Men innan jag vågar lägga fram träningsprogrammet inför Kalmar Ironman så måste jag nog gipsa och fixa i ordning hallen på övervåningen samt räta upp staketet… och kanske bygga det där orangeriet som det varit prat om…..

img_5819

RR – Tenson Tjörn Triathlon 11.3

målfoto

Packar bilen och hämtar mina små stora änglar på dagis och skola för att styra in mot city och hämta min älskade kvinna, sambo, flickvän… kär flicka har många namn, dock ännu inte fru. Vilket mina barn undrar hela tiden. Lucas har iof redan hittat en bra man som Cicci kan gifta sig med, nämligen han i verkstan som var så snäll och pumpade däcket på vagnen den där gången det var tomt på luft… ”-han var väl snäll mamma, honom kan du gifta dig med”. Men nu råkar det vara så att det inte räcker med att kunna pumpa däck, för det har jag gjort flera gånger. Det skall även fyllas i en massa ansökningspapper som skall skrivas under för att ansöka om inträde i min Sambos familj, för inte släpper dom in vem som helst som hennes far en gång snällt påpekade 🙂 Sen gav han mig lite tips angående lufttryck till cykelvasan (och det tolkade i alla fall jag som ett positivt förhandsbesked). Så det är väl dags att ta och begära ut de däringa papperna snart…. För så himla svårt är det ju inte att skicka in en anmälan.

För jag anmälde mig ju till Tjörn. Och det skulle tränas. Hårt och länge. Och det gjorde jag. Innan knät pajade…. Sen tränade jag inte så mycket mer. Eller jo, jag har liggandes på rygg rullat in en stor boll in mot rumpan och ut igen, oräkneliga gånger och gjort hoppande utfall med barnen gapskrattande bredvid undrandes va f*n jag håller på med….

Nu sitter vi i bilen på väg ut till Skärmhamn och Tenson Tjörn Triathlon, Medeldistans, igen. Fredagsfeeling, och en jädra massa köer. 3h för att ta sig igenom köerna i Göteborg och ut till Skärhamn. Hur kan man bo här ute? Förutom havet, klipporna och allt det andra, så är det ju bara kö.

Packar in oss i källaren vi så snällt fått lånat av en gammal arbetskamrat. Hmm, framdäcket ser lite mjuk ut? Trodde jag pumpade innan vi for? Går ut i bilen bara för att inse att jag kom ihåg att ta fram pumpen, men glömde bort att lägga den i bilen. Får använda ena patronen när jag checkat in cykeln.

Kl06:15 ringer klockan och ett ägg och en drickyoghurt inmundigas innan 10 toabesök avverkas och jag är redo att dra mig ner mot starten. Blåser på ganska kraftigt och det blåa havet har en himla massa röda fläckar, premiär för brännmanetssimning alltså, underbart!

Checkar in, gör i ordning växlingen, pumpar däcket och glider ner i våtdräkten och gör klart för vaselinsmörjning. Springer sen 20m fram och tillbaka för att försöka intala mig att jag är uppvärmd och klar.

Kl09:00 Första startgruppen iväg! Längtar efter att få springa i. Men varför simmar dom vänster efter hopptornet? Banan gick ju åt höger? Många i gruppen som förvånat tittar ut mot havet, ingen vet något. Jaja, vi simmar väl vänster och ser vad som finns där.

Kl09:08 Och starten går. Ställer mig långt fram för att slippa den värsta trängseln och bröstsimmarna, för att i nästa stund mötas av en hel drös av bensparkande bröstsimmare. Det här med självseedning funkar som vanligt perfekt. Men det är bara å försöka hålla positionen och parera de fötter man åtminstone hinner se innan dom smäller bort de hjärnceller man lyckats bevara. Passerar hopptornet och lyckas passera en massa både på in och utsida, kryssar höger och vänster och närmar mig första bojen och förhoppningsvis så sprids snart fältet ut. Precis vid svängen av bojen kommer sen en triceratopsliknande varelse vrålandes i gul/svart neoprenklädsel nästintill klättrandes på de stackarna närmast bojen. Och jag hoppas verkligen att det bara var en synvilla, om inte annat, så hoppas jag du fick en bra simtid! Passerar andra bojen och startfältet börjar äntligen spridas ut och jag börjar få in rytmen i simningen, tappade mycket tid de första 3-400m så nu är det bara att tugga på och försöka lokalisera vart nästa boj är, för simbanan är helt klart justerad. Får upp farten och andningen, 3taktarn sitter som ett smäck och Zone 3 Vanquish dräkten som Weswim levererade med kort varsel känns riktigt skön att simma i, börjar nu passera människor från tidigare startgrupper och närmar mig vändningsbojen och ställer in mig på motvind och vågor. Men så himla stökigt blev det inte, ungefär som ett swimrun pass i Billdal, Mönster eller Näset. Så med en leende Karl-alfredandning glider jag mot uppstigning och första växlingen. Jag undrar vad som hände med alla maneterna för dom har jag helt glömt bort. Simmar in på strax över 37min vilket är bättre än förra året, trots okänd bana och stökigare simning simmar jag in som 62a person i min klass, så det är bara att glatt spurta vidare in mot T1.

Gordon petterson simning
Foto: Gordon Petterson

kl09:49 Och jag hoppar på min svarta kanadensiska torped, växlar ner och glider fram och njuter av alla glada åskådare som står och hejar på, passerar Cicci och grabbarna som skriker och pushar på. Känner mig riktigt tacksam för att dom faktiskt ställer upp på alla mina äventyr som glad motionär. För någon superatlet är det inte som dom står och applåderar och hejar på, inga direkta topp10 placeringar man krigar för… ännu. Men fram till dess så kommer jag bara se till att ha jädrigt kul!! För det måste man ha, speciellt om 4h då det bara kommer göra fruktansvärt ont. Överallt…

Andreas Cykel
Foto: Lucas Van de Velde

Cyklingen går bättre än väntat första milen, skär mig igenom luften och Tjörns omgivning i ett rasande tempo… Sen kommer den. Vinden. I helt fel riktning. Tappar fart och känner att alla de cykelpass som inte blev av nu gärna hade varit gjorda… Vinden tar tag i däcken och cykeln rör sig både till höger och vänster, passerar några skogspartier och försöker få upp farten, men vinden jävlas, tappar fruktansvärt många placeringar… Passerar vätskekontrollen och får åt mig lite vatten och sportdryck. Trycker i en andra gel och hoppas på att vinden helt skall försvinna inför det stundande Stravasegmentet ”Motvindsmilen 169an”. Tar höger ut från rondellen i Höviksnäs och det känns som att man står stilla. 2mil motvind och benen får ta i, står upp i uppförsbackarna, står upp i nedförsbackarna, hmm (ser inte däcket lite platt ut???). Det går sakta. Och jag har inte ens slutfört första varvet av 2. Viker upp höger tillbaka mot Skärhamn och tar ett snabbt pitstop för att pumpa framhjulet… Det var visst inte bara pumpen som blev hemma, den andra kolsyrepatronen ligger visst kvar den också… Tömmer ur det lilla som finns och hoppar upp på cykeln. Är ju bara 5mil kvar så det går säkert. Närmar mig vändpunkten och där står familjen och ropar, slänger på ett brett leende och försöker trampa på lite extra. Vänder… 4,5mil kvar… Inga problem… Måste komma ihåg att beställa hem ny tub när jag kommer hem, och cykla lite mer… Redan efter första rondellen där jag varvet tidigare bara flög fram får benen kämpa, intalar mig att det snart är över. Första varvet innebär ju att man skall ta sig halvvägs, alltså 4,5mil och det är ju en bit. Andra varvet innebär ju att man skall till växlingen och det innebär ju 0mil. Och det är ju inte alls så långt… Biter ihop och försöker pressa i nedförsbackarna och stå upp där det är uppför. Förbi vätskestationen och mot den förbannade motvinden… igen… sista gången… sen är det bara halvmaran kvar…

Viker upp mot Skärhamn igen, med tomma ben och full blåsa… Kostar på mig en hoppande pinkpaus för att väcka benen och tömmer en flaska vatten över mig för att kyla ner kroppen… Upp på cykeln igen och sista kilometerna in mot växlingen, min älskade familj står och hejar och pushar på som alltid… Fattar inte hur dom orkar med att stå där och vänta på mig, för enligt min yngsta hjälte fick dom stå och vänta länge… på mig… hela dagen… Hoppar av cykeln och in mot T2. 3h05m, ingen direkt drömtid på cykeln, men jag tog mig igenom den!

Av med hjälmen och på med skorna, behåller glasögonen på, solen skiner och det är varmt. Tjörn bjuder på ett riktigt underbart väder, trots blåsten. Som i och för sig hjälper till att kyla ner lite under löpningen… Som var ett helvete.

Trött och jävlig så glömde jag först knyta ena skon i T2, glömde de gel som var tänkt att ge mig falska förhoppningar om att löp formen var på topp. Stegar på. Länge. Säker flera hundra meter, inser att det är 4varv kvar på denna varvbana. 4 långa härliga varv. Benen är tunga, svetten rinner, det mesta värker. Kroppen vill lägga av, lägga sig ner. Stannar och knyter den andra skon. Får åt mig några muggar vatten vid första vätskestationen och tömmer det över mig. Klarar jag bara detta varv, då är det bara ett varv till så är jag halvvägs. Kommer till första uppförsbacken och försöker trippa med snabba korta steg… Inser att det går snabbare att gå… Bestämmer mig där och då, gå uppför och  springa på platten och nerförs… Springer genom Skärhamn och möter familjen, glatt hejandes… Heja pappa, heja pappa… Det hjälper nått så otroligt mycket. Man får helt plötsligt extra superkrafter i några hundra meter… Och någonstans inom mig så vet jag, att det är ju delvis för dom jag gör det här ”så se nu för f*n till att ta dig i mål”… Visst jag älskar Triathlon, Swimrun, folket, tävlingar, publiken, allt det där innan under och efter. Men jag gör det även för att visa grabbarna att man inte behöver vara först och bäst på allt, man kan göra det även om man är nybörjare och ständigt hamnar sist. Så länge man gör det med ett leende och för att man tycker det är kul och njuter av eländet.

Första varvet avverkat och det första bandet av tre sitter på handleden, fortsätter att gå uppför, och hälla vatten i vätskestationerna. Pushar på på de andra ute på löpbanan, både kända och okända, dom gör det jädrigt bra. Ser min fanclub igen och stannar upp för ett par välbehövliga High five´s och springer vidare. Vatten över huvudet och andra varvet avverkat. Halvvägs, nästa varv så är det sista gången jag springer här. Och här och här, försöker hålla kroppen i någon form av vertikal hållning… ”Alla vet det är fest hos kalas, fest hos kalas”… en av barnens spotify favoriter dyker upp, nynnar inombords och ser fram emot målgången.,. Häller vatten om vartannat, kämpar nerförs, går uppförs. Trampar på plattförs… Tredje bandet på handleden, sista varvet. En high five med speakern som håller uppe en riktigt bra stämning i målområdet. Sista varvet. Desto snabbare jag springer desto fortare är det över. Gräver djupt i det mentala förrådet och försöker öka farten… Går första uppförsbacken och låter benen rulla på utför. Bort mot skateparken och möter än en gång mina glada supportrar, som för dagen avverkat ca15km fram och tillbaka gående längs med banan enbart för att heja på mig 🙂 riktigt bra jobbat!! Ut mot vändningen ute vid Källstången och sista kilometrarna tillbaka mot mål. Försöker öka farten uppåt och ännu mer nerförs. Krämar ur det sista ur benen och njuter av stämningen upp mot Södra Hamnen. Helt underbart. Stämningen i och runt Skärhamn är helt makalös. Upp mot vändpunkten och istället för vänster får jag äntligen äntligen vika av 180grader och mot MÅL!!! 05:42:22

mål

Att det inte skulle bli någon drömtid var sedan länge ganska klart, men att jag trots allt ändå förbättrade förra året med 8min var lite oväntat då cyklingen gick så katastrofalt dåligt. Men Tjörn, vi kommer att ses igen, var så säker…. För vem vill missa västkustens bästa Triathlon tävling!!!

 

// Andreas

 

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑