Sök

We Swim & Run

Swimrun, Triathlon, Trail och andra snorsporter

Att gråta i bäcken – Inför 2018

Vad fan håller jag på med, dålig syn, gubbkropp och fötter som opererats pga tant-defekter, och här står man nu, gråtandes i en bäck med vatten upp till knäna och med en stukad fot som gör nått så jävla ont. Friskvård och hälsosam livsstil, jo jag tackar… Helvete

Men som det sägs och skrivs, inget ont som inte har något gott med sig, när än det skiter sig på dygnet och i livet.

Och efter att ha sprungit en massa sköna km skog i Delsjöterrängen och man fått gråta ur sig lite av livets all djävulskap så är i alla fall ett av nästa års mål klart när det bekräftats att man fått en plats till Swedeman extreme triathlon.

Född och uppvuxen i Ås/Krokom utanför Östersund så är detta nog det närmaste man kommer hemmaplan när det gäller triathlon och långa distanser så det gör det lite extra skoj 😄

Så nu står man här på ett ben och övar balans och ser framemot att 🏊🏻3,8km Tännfors 🚴🏻 205km E14 🏃🏻42km Åreskuta

Kommer bli en förbannat trevlig dag det där.

Mvh // Andreas

Annonser

RR – Ironman Kalmar 2017

Andreas – ”You are an Ironman”

Äntligen… 11h46min och maratonpremiären är avklarad och med stela vader, ont i låren och ett leende får man till slut sätta sig i det där isbadet och pusta ut…

IMG_9435

Bara löpningen kvar… nu är det bara ett maraton sen är det klart… det kommer ta tid, låt det  ta tid, det får ta tid.
Ungefär så gick tankarna. Med stela vader togs det steg efter steg för att närma sig de sista metrarna …”you are an …….”
Det tog ett varv innan vaderna mjuknat till sig… 14km… Min plan var att ta mig igenom på 4timmar, men har man aldrig gjort en mara förut så är det svårt att veta hur kroppen svarar… Efter 1a kilometern så insåg jag att det blir svårt, vaderna var inte med i matchen och när man då bara har avverkat 1km av 42 så ja då är det bara att le och köra på och ta steg för steg, vätskestation för vätskestation. Vatten på kroppen och sportdryck i munnen…

 

IMG_9413
Foto: Cecilia Supporters: Lucas & Elliot
Ett varv till så är det bara ett varv kvar… Och vilka varv det var. I princip alla i Kalmar visar sig från in bästa sida. Det är vattenduschar utefter banan, folk på byggnadsställningar och det är fest, musik, dans och glädje i mängd, överallt. Det har nog aldrig varit så lätt att ha så ont och springa så långt och njuta så mycket. 4timmar 14minuter, inte den bästa tiden för en mara, men jag gjorde det, och hade jag inte följt min plan på cyklingen och gått ut hårdare så hade nog tiden blivit ännu sämre.

För skall man avverka 180km innan man kliver ut på maran så får man ha en plan, en känsla för hur kroppen skall kännas och hur den känns där och då. Jag hade satt ett mål att snitta 30km/h … Vilket för mig kändes som en utmaning då det har cyklats på tok för lite de senaste månaderna. Och att då göra detta i 18mil ensam och utan draghjälp, det skulle inte bli lätt, för det är inga problem att bränna benen om vädret vill annat. Rullar ut ur växlingsområdet vid södra kanalgatan och trampar igång benen längs med Ängöleden, längs med kravallstaket och all publik, speakern Björn håller igång en sjuhelvetes stämning i rondellen och man suger i sig så mycket energi som det bara går. Benen känns fräscha och den kanadensiska torpeden styr ut mot Ölandsbron. Ölandsbron innebär även typ banans enda uppförsbacke.

Det har börjat blåsa lite och vägbanan är fortfarande lite blöt efter nattens regn. ett par svängar till sen ut på bron… En platt runda på 120km ut mot ölands södra delar och tillbaka. Väl uppe på högsta punkten sätter benen fart, borrar ner huvudet och trampar på, och det går snabbt och det känns lätt.

Men Banan är lång och jag påminner mig om att det finns gott om tid att bli trött på. En bra känsla, förbi Färjestaden, passerar vinkandes världens bästa supportrar som står strax utanför Haga Park och Camping och skriker. Landskapet börjar öppna upp sig och vinden knackar på och säger hej… Fan… Vad ska den va bra för??? Fortsätter trampa och bereder mig på att skippa planen på 6h. In i Mörbylånga och några skarpa svängar innan vätskestationen och resan söderut tar fart igen. Ner med huvudet och ducka för vinden, ligger på gränsen och hoppas på att det skall hålla. Ner till Degerhamn och äntligen så viker banan av. En vänstersväng och vinden i ryggen… äntligen … Benen känns fräscha och trampar på i35-36km/h österut. Ner med huvudet och mata på, visslar och sjunger… njuter av att känna farten i benen, njuter av utsikten och hittar en hel del fina hus längs banan… Kanske inte är så dumt att bo här när det är vindstilla…

IMG_9414
Foto: Cecilia
Milen bara passerar förbi och det här är så jävla roligt… Det här med Ironman är ju inte så jobbigt ändå… Viker av vänster igen och vägen är snudd på sprikrak hela biten från Torngården till stora Brunneby… Fortfarande vinden i ryggen… Ner med huvudet och trampa på… Ländryggen börjar göra sig påmind. Kass rygg och tempohoj är en sådär kombo… Trampar på och sträcker på ryggen om vartannat. Håller snittet runt 30 och en bra känsla. Når tillslut nästa punkt och det är dags att styra cykeln västerut igen… Motvind… Bara att borra ner huvudet i igen, hela vägen tillbaka till Resmo och en gnutta medvind på vägen norrut mot bron… Motvind igen och in mot Kalmar för vändning… Förbi publiken och festen i City och det är dags att kika in de norra delarna av Kalmars utkant…

Och det är folk… Och motvind. Ligger fortfarande enligt plan och det är bara två ca 2 timmar kvar till T2… Håller ett högre tempo då denna del av banan innehåller mer svängar och snittet skall hållas, det är bara så nu. De sista milen rullar på bra och känslan när man närmar sig växlingen och får glida förbi publiken är helt jädra underbar, 6h6min. Att som solskenscyklist avverka 18 mil är absolut inga problem när förutsättningarna är som dessa… Planen höll… trots motvinden. Och vem hade kunnat tro det när klockan ringde 03:55 och regnet öste ner.

Somnade gott kvällen innan, ingen nervositet inför vad som komma skall. Jag har gjort vad jag kunnat med den tiden jag känner att jag kunnat lägga på träning, så kan man sammanfatta det. Och det kommer bli en lång dag, och det kommer göra ont… Så vad finns det att vara nervös över? Äter en macka och dricker lite vatten. Byter om till tävlingsdräkten och fyller vattenflaskan. Flaskan med gels gjordes klart kvällen innan och den vita påsen är packad. Väcker Cicci runt 4:45 för att få skjuts till växlingsområdet och simstarten. Då vi bor bredvid där cykelbanan passerar åt båda hållen så stannar familjen kvar, och när jag passerar på cykeln på väg tillbaka först då är det tänk att dom skall bege sig till Kalmar.
Närmar oss Kalmar och vägarna är redan avstängda, hittar tyvärr ingen alternativ skyltad väg så vi kör lite planlöst och hoppas på att GPSen skall hitta en annan väg efter en stund… Får träff och börjar rulla in mot växlingen… klockan är strax efter fem på morgonen och det är full fart i området, den ena nervösa triathleten efter den andra. Det pumpas hjul, det kollas växlar, påsar, det bukrasas och skrattas och skojas. Sätter fast vattenflaskorna, och lägger i energibars i ramväskan, ställer in lätta växlar och njuter av stunden. Ironman… Det är nu det händer… Idag skall det ske… Kollar in så att ingen flyttat på påsarna vid växlingen och kikar på in och utgångarna, lägger min plats i minnet och sätter på mig våtdräkten. Ställer mig och kollar på uppgången än en gång för simningen och föreställer mig känslan när man kommit dit. Nog för att jag simmat mycket, men aldrig 3850m på en och samma gång så det kommer kännas riktigt gött när det väl är gjort.
Klockan närmar sig 06:30 och det är dags att börja vandra till starten vid Skeppsbron.

IMG_9393

Tar en tur ut på kajen för en sista titt på banan, kollar ut bojar och riktmärken och bygger upp förväntningar. Vädret har nu skiftat och simningen ser ut att bli riktigt lugn. För att förbättra upplevelsen så har man så kallad rullande start med olika grupper baserat på sluttid. Har en förhoppning att kunna hitta ett par bra fötter och få en sluttid på runt 1:10 och ställer mig i mitten av den gruppen.

”Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just denna dag
Den ger lust när den kommer”

Pang… Starten går, gruppen börjar sakta röra sig ner mot vattnet. Sätter på mig glasögonen och förbereder klockan. Det är nu det gäller, alla timmar, alla förberedelser, all längtan. 12h kvar sen är det gjort. Då sitter jag i ett isbad med gubbkroppen och njuter. Av stelhet, trötthet och av att ha gjort det… Men jag måste göra det först… Ner i vattnet, och påbörjar årets längsta och bästa simning. 1:10… Borde gå, om jag hittar någon att lägga mig bakom… Simmar mot första bojen, passerar första bröstsimmaren. Fortsätter i ett tempo som känns bra. Det här ska jag orka. Men det är lite halvstökigt att ligga mitt i havet av folk, lite sparkar här och där. Fortsätter ut mot första vändningsbojen,  simningen känns helt fantastisk.  Bra fart och lugna armtag, ingen stress och bojen närmar sig snabbt. Blir instängd av två som försöker korsa åt helt olika håll… Saktar ner och börjar om… Passerar nästa bröstsimmare.. Närmar mig bojen, fortsätter å vara lite småstökigt där i mitten. Väljer då att helt släppa tanken på att lägga mig bakom och simmar ut mot kanten av det crawlande lemmeltåget. Struntar i tiden och bestämmer mig för att få en skön behaglig simning som man njuter av istället för att jaga minutrar redan nu. Banan vänder upp norrut och sikte mot Ölandsbron och simningens längsta raka börjar avverkas. Forsätter ligga i ytterkanten och njuter, allt fungerar, siktningen sitter, armarna känns bra, benen är med, solen skiner… Tänk om man kunde starta varje dag såhär… Dags för ytterligare en vänstersväng i ytterspår följt av en till och hamnar nu i innerspår. Hittar en bra linje tillbaka in mot hamnen. Blir ikapp simmad av någon som simmar till hälften höger och till hälften vänster. Ena stunden blir man översimmad, för att i nästa vara helt själv, sen översimmad igen… Kom igen nu för f*n å simma om istället!.. Passerar Kalmarskylten och stenpiren och vi vänder in mot hamnen där det är folk varenda meter… Tittar mot botten, tittar på folk, tittar mott botten, tittar på folk, ena stunden mörkt andra stunden fest, mörkt, fest, mörkt, fest och så håller det på… Man kan inte annat än att le och njuta. En glad kallsup förlänger livet på något konstigt sätt… Når sista stora bojen och nu är det bara sista biten kvar. typ sisådär runt 1000m, som bara går av bara farten. In under bron och uppgången är nära, dumt att börja stressa nu, har väll runt en 10-11h kvar att hinna med det. Tar mig upp och drar av mig våtdräkten. 1h 19m ingen drömtid men strunt samma, 7-9min på 4km känns inte så jävla illa, för den här simningen kommer jag leva länge på, så jädra underbar…

IMG_9411

Ironman Kalmar… Det är ingen tävling, det är inget att vara nervös inför. Det är något man skall njuta av… Det tog lång tid och det gjorde ont, men på något sätt så lyckas man skapa en sådan feststämning och glädje att man knappt tänker på´t. Och jag är nog inte den ende som redan nu längtar tillbaka. 2019, då syns vi igen!

Men nu vidare mot andra äventyr…

Med vänlig hälsning // Andreas ”Ironman” Hansson

 

Känslor och sockerbruk

Om en vecka nu så sitter undertecknad på en hård sadel och njuter av Ölands flacka asfalt… förhoppningsvis med medvind åt alla håll och kanter… 

Nu har man kommit till den dagen då allt som är gjort är gjort och det finns ingen anledning att lägga energi på att sörja den träning som inte blivit av. Att säga att det inte funnits tankar om tidsmål vore en lögn, men tidsmässigt så blir det som det blir. Cykeln har ofta varit och är fortfarande det som styr hur allt slutar, avsaknaden av långpass visar sig snabbt när långa sträckor i motvind skall avverkas, men om det blir en vindmässigt lugn historia så skall det inte vara några större problem. 

Men vad gör man då sista veckan??? …. jo då jobbar vi med känslorna… man vill ju inte komma hem från ett sista sim, cykel eller löppass med en känsla av att man inte kan/orkar/vill osv, så nu kör vi mest på de pass som ger en skön känsla, lång lugn simning, cykling i snacktempo med trevligt  sällskap och löpintervaller för att känna att farten och glädjen går hand i hand.

Foto: Dahlhöjd

Och naturligtvis så måste det laddas upp på bästa sätt. Och för att inte börja laborera med något nytt så kör vi på det man vet fungerat tidigare. Precis som innan PB på Göteborgsvarvet och Gothenburg triathlon så kör vi på vingummi… i mängd… hälsoresan slutar här och nu och nu ger vi kroppen vad den behöver… för på lördag då ska den få känna att den lever. Och det i förhoppningsvis SUB11:30 iaf

//Andreas

Gothenburg triathlon 2017 – The manbun experience

10 Juni och äntligen dags för revansch på sprinten. Gothenburg Triathlon knackar på dörren och i år finns det inga ursäkter, inga bortförklaringar, inget ”jag får känna efter” och framförallt inga rehabiliterade kroppsdelar att vara rädd om … I år skall det köras på det som går och målet var satt till 1h10m … Då kommer kaffet smaka extra gott efter målgång 🙂

IMG_8163
Foto: Cecilia

Det bjussas på sol och 17gradigt vatten, relativt vindstilla och helt underbara förutsättningar för lite skön insjösimning… Och dagen till ära, så är det första gången i år med heldräkt, första gången jag ens värmer upp innan start och första gången jag lägger mig längst fram i startfältet…

IMG_8175
Foto: Johan Dalhöjd

Det är 57man ner i vattnet och när jag stiger upp är fortfarande 40 av dom kvar (2min snabbare mot förra året på 400m)…. gött… Snabbt upp med blixtlåset och ner med dräkten, tar tag om glasögon och försöker dra av dom… Men… Slappa händer och gummi är inte alltid den bästa kombinationen, när glasögonen fastnar under hårtofsen och händerna tappar taget så skjuts dom som iväg åt helt fel håll… Reagerar blixtsnabbt och vänder om varvid fötterna tappar fästet och glider iväg… Lyckas på något sätt rädda upp situationen, få åt mig glasögonen och springer värdigt vidare in mot T1 …

IMG_8177
Foto: Johan Dalhöjd

Gör en helt ok växling, och kommer ut med cykel strax innan 10min passerar, Får i mig dagens frukost i gelform och trampar igång benen… Banan börjar med ett svagt nedförslut så det passar  bra med lite vatten och energi och snabba tramptag för att sen ta sig an den något kuperade och trixiga banan. 2varv och ca 1mil vardera bjuder på en del uppförsbackar, svängar och inbromsningar så det gäller att ta vara på dom platta snabba partierna emellan…  Och känslan som infinner sig när man känner att träningen ger resultat och att för en gångs skull, och troligtvis första gången någonsin för del delen, få cykla om och inte bara vara den som blir passerad. Så jädra gött… helt ärligt… Nu räknar jag förvisso inte med att jag blev passerad av Eva Nyström… För vi lirar inte riktigt vid samma pingisbord… Men det är bara att le och njuta av att få en chans att mäta sig med dessa fullblodsproffs och det är rätt läckert att se på när dom nästintill ljudlöst lugnt och stilla drar förbi i 40km/h medans en annan flåsande och frustande försöker hålla uppe tempot i alla fall i över 30.

IMG_8166
Foto: Cecilia

In mot T2 på strax över 37min och på med löparskorna, något tveksam till hur benen skulle ställa sig till en 5kilometare efter cyklingen med tanke på att dom la av totalt på GBG Swimrun veckan innan… Men först skall dom bara ner i skon, och utan strumpor så var det lättare sagt en gjort… tiden man sparade på att skippa strumporna innan cyklingen straffade sig dubbelt när man väl skulle ut på löpningen… h-vete… En lärdom rikare och två knöliga plösar senare så är dom två benen på väg. Vaderna var något stela men låret gjorde sitt jobb, 4:40tempo var kanske inte riktigt den farten jag hade önskat men löpningen gick jämt och kontrollerat från början till slut. Fusion-dräkten som Trispot Göteborg levererade kvällen innan var riktigt grym, kylde ner och satt likt Dählies norska landslagsdräkt på kroppen så med en känsla av sval nakenhet och nöjdhet passerades mållinjen på 1:11:45 … Lite sämre tid än jag hoppats på, men det skiter jag i… Det kändes riktigt bra från början till slut och jag är riktigt nöjd och kaffet smakade super.

IMG_8176
Foto: Johan Dalhöjd

Slutade 3a i min åldersgrupp och 11 i totalen bland herrarna… Och när dom yngre supportrarna inte ifrågasätter varför man springer så långsamt utan kommer fram och kramar en och säger att man va grym, ja då kommer i alla fall jag känna mig just grym i några dagar innan vi sen nollställer och kör vidare mot Kalmar i augusti.

På återseende //  Andreas

 

 

 

 

 

 

 

 

En Catalan och en Coca-cola

Joan, en Catalansk bergsget, född och uppvuxen bland höjdmetrar. En man som knappt sett platta partier i hela sitt levda liv. Våra vägar skulle idag korsas ungefär halvvägs in. Och vilken vinstlott det skulle bli…För oss… För Joan´s lagkamrat gick det däremot lite sämre. Han skadade tyvärr knät och fick bryta, men jag hoppas det läkt ihop bra och att han kommer tillbaka…

Simningarna gick i alla fall som smort, löpningen däremot… nja… Att dra på sig mjölksyra är oftast inga problem, men när man aldrig för sträcka ut på platt mark och springa ur sig skiten, ja då börjar man slita ont. Upp, ner, upp, ner.. och väl på platten försöka springa i sand… aaaah… det tar som lite emot… Och när det samtidigt är +30 grader under flera timmar, då förhöjer det njutningen ännu mer 🙂

Tur då att vi fick denne Juan som med pigga steg höll uppe tempot både uppförs och nedförs.. plattförs var det däremot sämre, där var det jobbigt tyckte han…. öööh, vad är det för på karl???…

När vi äntligen kommer till asfaltslöpning då sträcker vi ut allt som går i kroppen och med krampkänning (hos mig) och glada miner löper vi mot strandpromenaderna och bara njuter av att springa runt i aerodynamiska batmandräkter och simglasögon bland finklätt folk och restaurangbord medan vi jobbar upp årets snyggaste bränna… som än idag lever kvar om än med lite mjukare övergångar… Och ett allt större sug efter ”seger”-ölen… för nu är det nära… Och när vi vid en vätskekontroll (jag tror det va den sista) försöker få lite information om ungefär hur långt det var kvar osv,  så var det knappt så det gick att få ut något vettigt… Men… då är det tur kan man tycka att man har en Spanjor i laget, som då funktionärerna kan vända sig till… en när då denna Spanjor vänder sig om och säger att ”I didn´t understand a word that he just said……” Ja då är det bara att glatt springa vidare… Bara några kilometer till… typ 7.. eller 10..isch
bränna
Men en dag som denna och på en bana som denna, då är man rätt glad att man inte bara förlitar sig på tiden, utan även kan hålla lite koll på längden med sina egna prylar, för klockan kan man åtminstone förstå sig på… Den lyxen hade däremot inte lag #** som vi växelvis varit framför och bakom och som efter en vätskestation ungefär 4timmar in konstaterar att nu är det inte långt kvar…. av blickarna att döma så blev det en smärre chock när vi glatt meddelade att nja, vi är typ halvvägs grabbar….. Sen såg vi inte dom något mer, men vi tackar för att ni hela tiden flåsa oss i nacken och såg till att vi inte kunde slappna av.

När vi sen med lycka i halsgroppen ser våran egna balkong på det där lägenhetshuset som vi hade helt för oss själva de första dagarna, vars innegård saknar gräs och med döda växter på muren, granne till det där huset med en helt egen park, ja den känslan är riktigt skön.

En sista simning, som egentligen kanske kändes helt meningslös med tanke på vilken bana Costa brava ändå har bjudit på. Men jaja, ner på stranden och simma ut 10meter för att sedan följa strandlinjen 500 för att sen vika upp mot stranden igen och bara njuta, njuta av att ha genomfört årets vackraste swimrunlopp, njuta av att kroppen stått pall i 8timmar, förutom någon humörssvängning kanske på vissa ställen… För så jävla lätt är det inte att hitta en blå kanot i ett blått hav och en svart stolpe…

Men vi gjorde det. Vi tog oss i mål… Kanske kanske att man underskattade banan en aning… för den var tuff och bjöd på bra motstånd. Men nästa år, då knäcker vi den… SUB 7… för nu har jag lärt mig att Colan skall man gurgla och skölja ur mun med för att få bort den där hemska smaken av saltade alger som får en att vilja kräkas så fort man dricker något…

Coca-Cola och SUB 7 är givet… och lite mer träning på höjden…

seger.JPG
Tackar BestTrail och Swimrun Costa brava  för att ha levererat en sjuhelsikes fin och krävande bana,  värd varenda svettdroppe, vartenda skrapsår och varenda höjdmeter. Och tack Calle 🙂

// Andreas

Swimrun Costa Brava – En PR

simning

Jaha, så nu var det väl som dags att försöka samla tankar och annat som på ett märkligt sätt rör sig uppe i huvudet och på så sätt försöka ge en bild om en upplevelse i en land där det varken är platt, påklätt eller trappor byggda enligt standard.

En Race Report, RR, en berättelse om något fartfyllt äventyr där det körs, sladdas och njuts i mängd i vidunderliga farter i episka miljöer….

Så är inte riktigt fallet här… Alltså, vi snackar nog mer Promenad rapport, om vi nu skall försöka snudda vid sanningen… som en söndagsutflykt, fast med det där lilla extra plus det dubbla av allt och och lite till, förutom kaffe då…

klockan ringer 04:57, och fyra starka själar käkar bacon, bukrasar och förbereder sig tillsammans för en heldag med rörisolering och plastpaddlar i naturen…

Allt startar uppe på Castell de Begur, denna ruin med utsikt ända bort till någon annan stans… Vi står på toppen av banans höjdprofil, och det ger en bra bild av hur första klättringen kommer vara efter första simningen, då man skall tillbaka på samma höjd… Med den enda skillnaden att man inte sitter i en buss hela vägen upp.

Efter att ha studerat banprofilen så kändes den första delen som tuffast, sen såg det ut att bli lite fler platta partier och stigningarna såg inte alls lika höga ut och vi skulle lätt kunna räkna med en negativ split… F*n va fel man kan ha…

Första simningen går helt enligt plan, hålla sig nära klipporna för att tajma höger om strömmen en bit längre ut, upp på andra sidan och snabbt ställa om för att få igång kroppen… med en rask promenad…
34400950865_53837d2d54_z
Upp upp upp… bland stenar och rötter trappor … upp upp upp …
Och sen får man äntligen ta ut stegen på en asfaltslöpning som leder raka vägen till en uppförsbacke…

Det är stigar som följer kanterna längs med bergen, man springer genom smala gränder, man simmar genom kristallklart vatten där man tror man bottnar men så visar det sig vara 3 meter ner till botten och man måste snabbt börja simma igen.

33591100183_697cf0e744_z

Trappor. Överallt. Trappor. Långa, smala, höga, låga, obefintliga, det är med till och träd i trapporna. Det är gångar genom bergen och det är bara så jävla underbart. Och huxflux dyker det upp fotografer med monsterblixtar

Och rätt som det är så skall man med hjälp av rep ta sig långt ner mellan klipporna utan att falla mot en säker sjukhusvistelse, snabbt ner i vattnet och i ett lyckorus simma mellan höga klippor och man vill nästan hellre bara lägga sig på rygg och njuta av allt. Man springer förbi en kyrka där det hölls bröllop dagen till ära och det blandas kostymer och klänningar, med mjölksyra och våtdräkter.

4 timmar senare och man har kommit halvvägs….

Och mitt upp i allt så blir Team Trispot.se med spanjor… men först en kopp väntkaffe

// Andreas

Swimrun Costa Brava 

I vanliga fall hade ni nu kunnat läsa om våran upplevelse när vi till fots och till sims tog oss från Begur tillbaka till Platja d’Aro. Men när verkligheten kommer ikapp och solen börjar skina så har helt enkelt den grävande spaden och det pendlande löpsteget prioriterats framför det skriva ordet.

Men jag får väll säga håll till godo, med ert hav och land och skog, det är okej helt okej, håll till godo, ni fick ju ju så hälften vore nog…. 

Den som väntar….

Med vänlig hälsning // Andreas

Allt som har en bra början har ett bra slut….


Så därför hade vi idag möte i Göteborgs enda Triathlon och Swimrunbutik Trispot i Mölnlycke. Kaffe dracks, semlor åts,flyg bokades och boende klubbades.

img_7556-1
Allt för att Swimrun Costa Brava nu bara är 42 dagar bort. Säsongspremiär med magisk simning och kuperad löpning kan inte bli annat än perfekt, och om allt börjar så pass bra så hoppas jag att Ironman Kalmar kommer bli ett värdigt avslut med extra allt. Sen är förvisso säsongen inte slut i Augusti men om det blir något mer efter det får vi se då….
img_7557-1

Från bröst i Horla, till vuxenkvällar i Kungsbacka

”PIP! ….. Va i helvete!!! Redan!?! ”

Minioner, ni vet dessa små söta gula varelser, som lyckas med allt. Även att förgöra typ varenda ledare som dom slutit sig till, T-rexarna, Napoleon, Drakula osv osv ….. precis så funkar en Tempotrainer. Den är liten, gul och ”gullig” och sorterar även in sig i skaran av alla de prylar som  man inte skulle överleva utan. Kommer ryssen ja då är det bara att dra på sig badbyxorna och den lille medhjälparen så vet jag att jag i alla fall orkar fly 1500m sjövägen. Så länge jag följer pipet. Skulle jag däremot fly ”beet the beep”-style ja då vette fan om jag skulle överleva. För det här med att pacea sig själv är lättare sagt än gjort i början. Pigg och fräsch de första 50m men ett par vändor med för höga tankar om sin simning ja då är man där… körd i botten… Men visst, det kanske inte är den lille gule manickens fel… Fast jag tyckte den pep till lite väl snabbt förra vändan, och denna vända…

Men känslan är ändå riktigt skön. Att gå från att bröstsimma Horla-triathlon i panik till att njuta av att simma 400ingar i en vattenfylld kakellåda. Visst den har tagit sin lilla stund och de första åren så var simningen inget man riktigt såg framemot utan bara något som skulle genomföras så utvecklingen var något sådär… MEN… Så är det det här med att träffa rätt folk vid rätt tidpunkt. Efter att ha stött på Simcoachen Anna-Karin och en av hennes grymma coacher Eva Fridman på Koster Swimrun, ja alltså inte raggat på dom, för det hade bara blivit konstigt och rösten hade jag tappat utefter banan på koster så det hade varit omöjligt eftersom jag knappt kunde prata. Jag satt mest och titta på och log… som en sådan där halvskum kille i ett hörn… Men det man lyckades snappa upp var i alla fall att typ alla och med ”typ alla” så menar jag alla, var helt överens att det där med simning hos simcoachen gör en jädra skillnad.

Men det är ju även så att ALLA kan ju ha fel… Så det velades fram och tillbaka…upp och ner… Behöver man bli så mycket snabbare? Går det?… Men efter lite diskussioner med min lagkamrat Calle som själv gått hos Eva så var det bara KÖR… Så friskvårdskontot tömdes på det som fanns kvar och en plats i simcoachens Racegrupp bokades in. Och det var här jag fick bekanta mig med den lilla pipande minionen, som nu får följa med på var och vartannat simpass, redo att både hjälpa och stjälpa. För har den gjort skillnad? Absolut… Jag är långt ifrån snabbast i fartbanan, men jag är i alla fall idag 25sek snabbare på 400m än vad jag var innan jag träffade Eva och det är jävligt skoj. Det lilla frö som sattes där i Horla har idag med stor hjälp av Eva växt till något som med glädje kör 100ingar, 200ingar, 300ingar 400ingar osv när det är vuxenkvällar i Kungsbacka med tända ljus. Samt en och annan längd i Valhalla innan jobbet när ALLA andra är där.. Så för er som funderar, anmäl er till en crawlkurs, om så bara för nöjets skull, för det är förbannat kul 🙂

IMG_7235.JPG

// Andreas

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑