Sök

We Swim & Run

Swimrun, Triathlon, Trail och andra snorsporter

Swimrun Costa Brava – En PR

simning

Jaha, så nu var det väl som dags att försöka samla tankar och annat som på ett märkligt sätt rör sig uppe i huvudet och på så sätt försöka ge en bild om en upplevelse i en land där det varken är platt, påklätt eller trappor byggda enligt standard.

En Race Report, RR, en berättelse om något fartfyllt äventyr där det körs, sladdas och njuts i mängd i vidunderliga farter i episka miljöer….

Så är inte riktigt fallet här… Alltså, vi snackar nog mer Promenad rapport, om vi nu skall försöka snudda vid sanningen… som en söndagsutflykt, fast med det där lilla extra plus det dubbla av allt och och lite till, förutom kaffe då…

klockan ringer 04:57, och fyra starka själar käkar bacon, bukrasar och förbereder sig tillsammans för en heldag med rörisolering och plastpaddlar i naturen…

Allt startar uppe på Castell de Begur, denna ruin med utsikt ända bort till någon annan stans… Vi står på toppen av banans höjdprofil, och det ger en bra bild av hur första klättringen kommer vara efter första simningen, då man skall tillbaka på samma höjd… Med den enda skillnaden att man inte sitter i en buss hela vägen upp.

Efter att ha studerat banprofilen så kändes den första delen som tuffast, sen såg det ut att bli lite fler platta partier och stigningarna såg inte alls lika höga ut och vi skulle lätt kunna räkna med en negativ split… F*n va fel man kan ha…

Första simningen går helt enligt plan, hålla sig nära klipporna för att tajma höger om strömmen en bit längre ut, upp på andra sidan och snabbt ställa om för att få igång kroppen… med en rask promenad…
34400950865_53837d2d54_z
Upp upp upp… bland stenar och rötter trappor … upp upp upp …
Och sen får man äntligen ta ut stegen på en asfaltslöpning som leder raka vägen till en uppförsbacke…

Det är stigar som följer kanterna längs med bergen, man springer genom smala gränder, man simmar genom kristallklart vatten där man tror man bottnar men så visar det sig vara 3 meter ner till botten och man måste snabbt börja simma igen.

33591100183_697cf0e744_z

Trappor. Överallt. Trappor. Långa, smala, höga, låga, obefintliga, det är med till och träd i trapporna. Det är gångar genom bergen och det är bara så jävla underbart. Och huxflux dyker det upp fotografer med monsterblixtar

Och rätt som det är så skall man med hjälp av rep ta sig långt ner mellan klipporna utan att falla mot en säker sjukhusvistelse, snabbt ner i vattnet och i ett lyckorus simma mellan höga klippor och man vill nästan hellre bara lägga sig på rygg och njuta av allt. Man springer förbi en kyrka där det hölls bröllop dagen till ära och det blandas kostymer och klänningar, med mjölksyra och våtdräkter.

4 timmar senare och man har kommit halvvägs….

Och mitt upp i allt så blir Team Trispot.se med spanjor… men först en kopp väntkaffe

// Andreas

Swimrun Costa Brava 

I vanliga fall hade ni nu kunnat läsa om våran upplevelse när vi till fots och till sims tog oss från Begur tillbaka till Platja d’Aro. Men när verkligheten kommer ikapp och solen börjar skina så har helt enkelt den grävande spaden och det pendlande löpsteget prioriterats framför det skriva ordet.

Men jag får väll säga håll till godo, med ert hav och land och skog, det är okej helt okej, håll till godo, ni fick ju ju så hälften vore nog…. 

Den som väntar….

Med vänlig hälsning // Andreas

Allt som har en bra början har ett bra slut….


Så därför hade vi idag möte i Göteborgs enda Triathlon och Swimrunbutik Trispot i Mölnlycke. Kaffe dracks, semlor åts,flyg bokades och boende klubbades.

img_7556-1
Allt för att Swimrun Costa Brava nu bara är 42 dagar bort. Säsongspremiär med magisk simning och kuperad löpning kan inte bli annat än perfekt, och om allt börjar så pass bra så hoppas jag att Ironman Kalmar kommer bli ett värdigt avslut med extra allt. Sen är förvisso säsongen inte slut i Augusti men om det blir något mer efter det får vi se då….
img_7557-1

Från bröst i Horla, till vuxenkvällar i Kungsbacka

”PIP! ….. Va i helvete!!! Redan!?! ”

Minioner, ni vet dessa små söta gula varelser, som lyckas med allt. Även att förgöra typ varenda ledare som dom slutit sig till, T-rexarna, Napoleon, Drakula osv osv ….. precis så funkar en Tempotrainer. Den är liten, gul och ”gullig” och sorterar även in sig i skaran av alla de prylar som  man inte skulle överleva utan. Kommer ryssen ja då är det bara att dra på sig badbyxorna och den lille medhjälparen så vet jag att jag i alla fall orkar fly 1500m sjövägen. Så länge jag följer pipet. Skulle jag däremot fly ”beet the beep”-style ja då vette fan om jag skulle överleva. För det här med att pacea sig själv är lättare sagt än gjort i början. Pigg och fräsch de första 50m men ett par vändor med för höga tankar om sin simning ja då är man där… körd i botten… Men visst, det kanske inte är den lille gule manickens fel… Fast jag tyckte den pep till lite väl snabbt förra vändan, och denna vända…

Men känslan är ändå riktigt skön. Att gå från att bröstsimma Horla-triathlon i panik till att njuta av att simma 400ingar i en vattenfylld kakellåda. Visst den har tagit sin lilla stund och de första åren så var simningen inget man riktigt såg framemot utan bara något som skulle genomföras så utvecklingen var något sådär… MEN… Så är det det här med att träffa rätt folk vid rätt tidpunkt. Efter att ha stött på Simcoachen Anna-Karin och en av hennes grymma coacher Eva Fridman på Koster Swimrun, ja alltså inte raggat på dom, för det hade bara blivit konstigt och rösten hade jag tappat utefter banan på koster så det hade varit omöjligt eftersom jag knappt kunde prata. Jag satt mest och titta på och log… som en sådan där halvskum kille i ett hörn… Men det man lyckades snappa upp var i alla fall att typ alla och med ”typ alla” så menar jag alla, var helt överens att det där med simning hos simcoachen gör en jädra skillnad.

Men det är ju även så att ALLA kan ju ha fel… Så det velades fram och tillbaka…upp och ner… Behöver man bli så mycket snabbare? Går det?… Men efter lite diskussioner med min lagkamrat Calle som själv gått hos Eva så var det bara KÖR… Så friskvårdskontot tömdes på det som fanns kvar och en plats i simcoachens Racegrupp bokades in. Och det var här jag fick bekanta mig med den lilla pipande minionen, som nu får följa med på var och vartannat simpass, redo att både hjälpa och stjälpa. För har den gjort skillnad? Absolut… Jag är långt ifrån snabbast i fartbanan, men jag är i alla fall idag 25sek snabbare på 400m än vad jag var innan jag träffade Eva och det är jävligt skoj. Det lilla frö som sattes där i Horla har idag med stor hjälp av Eva växt till något som med glädje kör 100ingar, 200ingar, 300ingar 400ingar osv när det är vuxenkvällar i Kungsbacka med tända ljus. Samt en och annan längd i Valhalla innan jobbet när ALLA andra är där.. Så för er som funderar, anmäl er till en crawlkurs, om så bara för nöjets skull, för det är förbannat kul 🙂

IMG_7235.JPG

// Andreas

Vecka 50- Rekordvecka & Straffläxor

Det är med ganska trött kropp jag kan konstatera att ibland så är man rätt jävla asgrym. Det är rätt gött att blicka tillbaka och se att man med ostrukturerad spontanitet kan åstadkomma en hel del förändring.

Började i tisdags då den tänkta lugna lunchlöpningen på jobbet längs med kajen på Hisingen hux flux blev ett maxtest på 5km. Efter den första kilometern som gjordes i ett piggt 4:29tempo lades planen snabbt om då benen kändes riktigt fina och farten ökades till för kroppen obeskrivlig nivå. 2a kilometern avverkades i  4:11 och nu när kroppen fått upp värmen så avslutades rundan med 3kilometrar i 4:06isch fart. Och klockan stannade på 20:58 och ett snitt på 4:11/km och ett nytt PB!!! … Så jävla skönt =)…

ringon
Foto: Google Maps

Med trötta ben och ett självförtroende som fått sig det där lilla extra stegande man sen in i hemmets lugn, där det skulle visa sig att det uppstått ytterligare tillfälle att slå rekord. Nämligen armhävningar. För att sporra äldsta grabben till att verkligen göra matteläxan så har vi kommit överens om att för varje gjord sida så ”straffas” pappa med 10 armhävningar, och då den yngre också vill vara med så räknas varje gjord sida i hans ”läxbok” som 1 armhävning. Så när kvällen kom var det dags att summera ihop den storas 14!! Gjorda sidor och den lilla´s 6 sidor till totalt 146 armhävningar. Och när förhandlingarna strandat om straffreducering så var det bara att krypa till korset och sätta igång, och 1 timme och 4 försök senare så var samtliga gjorda. Till stor glädje för de små som fick se den ”gamle gubben” krokna 3 gånger innan slutförandet var ett faktum…

Men så här med facit i hand så kanske man skulle spelat sina kort lite annorlunda då det i torsdags var sista tillfället på Simcoachen´s Race kurs och nytt CSS test skulle genomföras. Och dagen som sådan började på sämsta tänkbara vis. Först var bussen för tidig, så undertecknad stod kvar i hallne och kunde tryggt inne i värmen se bussen passera tidigare än vanligt… Fan där missade vi simningen då… Men… om vi får upp ungarna fort ur sängen och skyndar oss iväg till dagis så ska det nog gå att hinna om man tar bilen… Sagt och gjort, upp med ungarna 06:20, på med kläder och in i bilen för att sedan lämnas 06:29 på dagis och fritids. Styr sedan bilen in mot city och lyckas anlända till Valhallas parkering 06:55 trots kyla och halka, betalar parkeringen, och sen in på badet för att mötas av en skyllt som meddelar att det inte finns något varmvatten i duschen… Ungefär precis det som mina gubbmuskler behöver just nu, kylas ner innan dom skall utnyttjas till max i 400m & 200m.

Men va fan, det handlar bara om några minuter så sluta känna efter och kör på, insimmet på 200 upplevdes som stelt till en början men den känslan släppte rätt snabbt och när väl testet satte igång gick simningen otroligt bra och klart bättre än sist. En förbättring med 22sek på 400m och 5sek på 200m kommer jag vara rejält nöjd med några dagar nu. Sen är det tillbaka till bassängen och nya CSS-tider och nya mål som skall nås. Får även passa på att tacka Coach Eva Fridman som varit grym under dessa tillfällen, men även Felicia, Tobias, Simon, Karin, Johanna, Jens och Julia som stått för härlig stämning och tufft motstånd i vattnet.

 

// Andreas

Namnsdag & ”Proffsdag”

30 November, och tack vare aposteln Andreas, son till Jona och bror till Petrus, så har namnet idag förärats en plats i den svenska almanackan. Detta firades givetvis med en oplanerad ”proffsdag” allt för att följa gällande ickeplanering…

Dagen började så sakteliga med en tripp till den lokala, underdimensionerade simhallen Valhalla, nu fanns det inte allt för mycket tid till träning på morgonkvisten så det fick helt enkelt bli en modifierad ”läxa #5” vilket innebar 100m insim, ingen teknik och 10 hundringar med 15sek vila innan det var dags att småspringa till duschen för att hinna med spårvagnen till jobbet. 25min simning är tyvärr inte så mycket, men hellre det än ingenting tänker jag. Jag lär ju inte bli sämre i alla fall…

Då jag fick med mig löparkläderna så blev det rätt naturligt att jag bytte om till löparmundering inför lunchrasten. Och med fjäderlätta ben efter gårdagens intervaller styrdes tårna mot Ramberget. En skön tur som bjöd på både och vind och några krispiga plusgrader och underbara vyer ut över staden väl uppe på toppen. Asfalt blandades med lövklädda partier och stentrappor hala som is innan det var dags att vända tillbaka till jobbet, och hux flux kunde vi inkassera 8,5km rätt in på hälsokontot…

Fördelen med att både sim och spring är avklarat i ett tidigt skede är att man har hela kvällen för annat. Väl hemma blev en riktigt god middag följt av nerf-krig uppe på grabbarnas rum… och det är nog typ den enda gången jag vinner…

Efter denna storartade segern så varför då inte bara hoppa upp på cykeln också nu när barnen skall lägga sig? Sagt och gjort, den kanadensiska torpeden förbereddes och vi lyckades genomföra ett pass 4*4 intervaller i pulszon 5 innan benen kände för att kasta in handduken och undra va fan vi håller på med…

Nu är det förvisso inte en proffsdag i den bemärkelsen i och med att man varit tvungen och jobba mellan passen, men skönt att få testa vad kroppen orkar med efter bara några veckors träning. Jag gick in i det hela med en öppen träningsplanering där jag tar till vara på tiden då den dyker upp, och hittills så har det varit full pott på det tankesättet. 21pass har klämts in på månadens 30dagar. Och så mycket har jag nog inte tränat någonsin…

 

// Andreas

Att följa det oplanerade schemat….

… har hittills visat sig bli bättre än planerat, jag har under de senaste veckorna dels genomfört en massa fler träningspass än jag normalt brukar, och även hunnit med att äta stora mängder AIP (AutoImunPaleo). Som i sin tur resulterat i att man har minskat sockersuget OCH snussuget, rätt sjyst bieffekt asså… Har tränat massor, ätit minimalt med godis och inte snusat de senaste 3 veckorna…

Så ja, släpp sargen kom i in i matchen och det som händer det händer… Har funkat bra än så länge så jag kör nog på med samma tankesätt ett tag till…

Äntligen November…

Och årets 305e dag är strax till ända. Vad händer då i november? Dels så börjar snart vintern, vi passerar om några dagar meteorsvärmen Leoniderna och Jon Skolmen firar födelsedag, ni vet den där norrmannen som var före sin tid med en massa roliga prylar.

Men det är även dags att ta tag i träningen inför Kalmar… på allvar, och resten av säsongen iof, men huvudmålet är Kalmar. Allt för att familjen inte skall behöva vänta allt för länge på målgång, det kan ju vara så att det blir regn och ett jädra skitväder den där dagen och då får det gå undan så vi slipper en massa förkylningar när vi kommer hem, för dom lär jag inte orka ta hand om.

Hur ser planeringen ut? Rätt så tom faktiskt, det har stötts och blötts och funderats utåt och inåt och min plan ser ut som följer….. Ha kul … Det är typ det jag kommit fram till. Med facit i hand efter en skadesäsong så är det det jag tar med mig. Kraschade knät lagom till sommaren, men har trotts det slagit PB på en rad olika banor, simmat snabbare och sprungit snabbare. Det beror egentligen helt och hållet på att eftersom jag skulle ta det lugnt med löpning (helst inte springa alls) i början så koncentrerade jag löpningen till det jag gillar och njuter mest av, stigar. Inga intervaller eller långpass, förutom ”Ultraintervallerna” som genomfördes som ett test. Tjörn gick förvisso inte som jag hoppats på, men det var helt och hållet cyklingen, den efterföljande halvmaran var nog min näst snabbaste någonsin och det känns som ett helt ok resultat med tanke på uppladdningen.

MEN… Cyklingen måste förbättras, och då är det tur att man trivs rätt bra i källaren eller vardagsrummet på trainern. Cykelintervaller inomhus är nog bland det roligaste och jobbigaste så dom ser vi fram emot. Tyvärr så ligger det just nu typ 12m dörrfoder som jag måste ner och måla klart när jag är klar här, men sen finns det utrymme för lite fyror och åttor nere i källarn och finns det plats, så finns det inga ursäkter…. Långpassen, dom tar vi på MTB i skogarna runt i kring så länge, för det är riktigt skoj.

Löpningen den blir som den blir, blir lite lunchlöpning runt Ringön/Eriksberg/Lindholmen och intervallerna tar vi på en nedsläckt fotbollsplan medan grabben tränar pingis. Som idag till exempel.. 7km lunchlöpning mot Lindholmen och 15min intervaller på kvällen. Och är det någon som stryker runt där ute längs vattnet på Hisingen och känner för lite lunchlöpning runt 12snåret så är det bara att haka på.

 

Och efter den andra läxan signerat Simcoachen Race så har jag nästan, nästan börjat trivas i kloret också… Nu blir det källarn och lite målning

img_6360

RR – Koster Swimrun

1998 – En torsdag i slutet av juli och årets händelse har äntligen dragit igång, Storsjöyran. Jag (Andreas) var nyss fyllda 15 och kroppen var sen några timmar tillbaka fylld med både folköl och förväntan. Det vi alla ungdomar framför scenen med spänning väntade på var den här nye killen, Petter som strax skulle äntra scenen och riva av en hejdundrande spelning inför stundande skivsläpp av ”Mitt sjätte sinne”. Och efter spelningen var vi många som gick därifrån något nyktrare men mycket gladare… Minns det hela som en grym upplevelse som inte skulle gå att uppleva igen… Det var där, det var då…

kosterswimrun

2016 – Typ sådär runt 6640dagar har nu gått sedan den där spelningen och jag står nu här, kroppen fylld med vatten istället för folköl och inslagen i en våtdräkt och med en om möjligt ännu större portion förväntan över vad som komma skall. På tävlingsgenomgången kvällen innan stod han där igen, Petter. Skall han göra det igen? Bjuda till med en sjuhelsikes show som får kroppen att lyfta av lyckorus? Dom pratade om upplevelsen, att ta till sig miljön och njuta av att vara där. Och som vi njöt…

claes-linder
Foto: Claes Linder

Färjan glider in mellan Nord och Syd-Koster och starten närmar sig. Kroppen är svår att hålla still, benen studsar runt och man vill inget annat är hoppa ner i vattnet och påbörja äventyret ute på Koster som man hört så mycket om… För det här var ingen tävling som vi tränat för, som vi avverkat intervaller och kilometrar för att kunna genomföra fulla med mjölksyra och onda muskler, det här var en tävling vi kommit till för att uppleva… miljön, stämningen, allt runt omkring. Starten går och vi hoppar ner i ett hav av våtdräktsbeklädda vuxna barn med plastlock på händerna, ivrigt flaxandes till höger och vänster och man njuter av varje armtag. Första växlingen påminner mycket om när man anländer Styrsö på Öloppet, en tavla, ett motiv, inramat av en massa glada och härliga människor. Man kommer upp och springer rätt in i den glada väggen av människor och vidare mot den första löpningen på en bit över 4km där vi även kommer ta oss över den högsta punkten bland Kosteröarna, och det är magiskt…Njuter några sekunder av vyerna innan det är dags att ta sig neråt längs den tekniska löpningen och vidare mot andra simningen.

När tredje simningen är avklarad och Calle inte riktigt känner att simningen stämmer så bestämmer vi oss för att vi skiftar ett tag, och att jag drar så länge mina armar orkar, för i simningen där kan vi ta i och där ska vi ta i (trots förkylningar och dåliga känslor osv osv)… Och som den gick… raka härliga och snabba simningar i klart vatten. Känslan att hela tiden bli omsprungen av samma lag gång efter annan på land gör sitt för självförtroendet i vattnet. Får jobba på snabbheten på land nu bara…

claes-linder-2
Foto: Claes Linder

Simningarna varvas med både teknisk och böljande klipplöpning… Att springa runt med tunnelseende och horn i pannan det gör sig inte på den här banan, minnesbilderna ifrån banan är exakt det man behöver ha med sig nu när snart mörkret faller och man på väg till jobbet står och väntar på försenade pendeltåg i snöstorm och rysskyla toppat med lite Islandsvindar och jobbstress, eller överfulla fartbanor i simhallen där man stirrar in i stela tråkiga kakelplattor 100ing efter 100ing.

nadja-odenhage
Foto: Nadja Odenhage

På näst sista löpningen bjuder Koster på allt vad gäller underlag. 6,5km stenar, stigar, asfalt, sandstränder, trappor och berg och vi börjar nu närma oss målet efter en sisådär 4,5h ren och skär underhållning. Sista simningen är också enligt kartan dagens längsta, 680m, i klart och nästintill manetfritt vatten… När man väl blivit vän med vattnet så är det så förbannat härligt att få njuta av dessa ögonblick… Och det blir ännu lättare när man även känner att allt sitter, att allt bara funkar som det skall ända in till sista flaggan… ”Nu är det bara 1200m kvar” ropar någon. Drar av mig glasögonen och mössan som suttit på sedan starten, öppnar upp dragkedjan på dräkten och bara springer och njuter. Solen skiner, folk dyker upp på alla möjliga ställen och hejar och klappar hela vägen in till mål… 05h00m13s … Så förbannat skön känsla… Och en riktigt god fisksoppa!! Och en grymt trevlig kväll!!

mal

 

Och hade det nu inte varit så att min röst bestämt sig för att stanna kvar någonstans ute på banan så hade nog efterföljande middag och fest blivit om möjligt ännu bättre…Men å andra sidan är det lättare att uppfattas som trevlig när man inte kan säga något dumt… 🙂

Stort tack Petter, Michaela, Michael Lemmel, Mats  Scott och alla ni Kosterbor som fixade till en riktigt rolig helg… Och med handen på hjärtat så upplever jag nog hellre denna helg en gång till än den där torsdagen för 18år sedan………

Blogga med WordPress.com.

Upp ↑