Sök

We Swim & Run

Swimrun, Triathlon, Trail och andra snorsporter

Gothenburg triathlon 2017 – The manbun experience

10 Juni och äntligen dags för revansch på sprinten. Gothenburg Triathlon knackar på dörren och i år finns det inga ursäkter, inga bortförklaringar, inget ”jag får känna efter” och framförallt inga rehabiliterade kroppsdelar att vara rädd om … I år skall det köras på det som går och målet var satt till 1h10m … Då kommer kaffet smaka extra gott efter målgång 🙂

IMG_8163
Foto: Cecilia

Det bjussas på sol och 17gradigt vatten, relativt vindstilla och helt underbara förutsättningar för lite skön insjösimning… Och dagen till ära, så är det första gången i år med heldräkt, första gången jag ens värmer upp innan start och första gången jag lägger mig längst fram i startfältet…

IMG_8175
Foto: Johan Dalhöjd

Det är 57man ner i vattnet och när jag stiger upp är fortfarande 40 av dom kvar (2min snabbare mot förra året på 400m)…. gött… Snabbt upp med blixtlåset och ner med dräkten, tar tag om glasögon och försöker dra av dom… Men… Slappa händer och gummi är inte alltid den bästa kombinationen, när glasögonen fastnar under hårtofsen och händerna tappar taget så skjuts dom som iväg åt helt fel håll… Reagerar blixtsnabbt och vänder om varvid fötterna tappar fästet och glider iväg… Lyckas på något sätt rädda upp situationen, få åt mig glasögonen och springer värdigt vidare in mot T1 …

IMG_8177
Foto: Johan Dalhöjd

Gör en helt ok växling, och kommer ut med cykel strax innan 10min passerar, Får i mig dagens frukost i gelform och trampar igång benen… Banan börjar med ett svagt nedförslut så det passar  bra med lite vatten och energi och snabba tramptag för att sen ta sig an den något kuperade och trixiga banan. 2varv och ca 1mil vardera bjuder på en del uppförsbackar, svängar och inbromsningar så det gäller att ta vara på dom platta snabba partierna emellan…  Och känslan som infinner sig när man känner att träningen ger resultat och att för en gångs skull, och troligtvis första gången någonsin för del delen, få cykla om och inte bara vara den som blir passerad. Så jädra gött… helt ärligt… Nu räknar jag förvisso inte med att jag blev passerad av Eva Nyström… För vi lirar inte riktigt vid samma pingisbord… Men det är bara att le och njuta av att få en chans att mäta sig med dessa fullblodsproffs och det är rätt läckert att se på när dom nästintill ljudlöst lugnt och stilla drar förbi i 40km/h medans en annan flåsande och frustande försöker hålla uppe tempot i alla fall i över 30.

IMG_8166
Foto: Cecilia

In mot T2 på strax över 37min och på med löparskorna, något tveksam till hur benen skulle ställa sig till en 5kilometare efter cyklingen med tanke på att dom la av totalt på GBG Swimrun veckan innan… Men först skall dom bara ner i skon, och utan strumpor så var det lättare sagt en gjort… tiden man sparade på att skippa strumporna innan cyklingen straffade sig dubbelt när man väl skulle ut på löpningen… h-vete… En lärdom rikare och två knöliga plösar senare så är dom två benen på väg. Vaderna var något stela men låret gjorde sitt jobb, 4:40tempo var kanske inte riktigt den farten jag hade önskat men löpningen gick jämt och kontrollerat från början till slut. Fusion-dräkten som Trispot Göteborg levererade kvällen innan var riktigt grym, kylde ner och satt likt Dählies norska landslagsdräkt på kroppen så med en känsla av sval nakenhet och nöjdhet passerades mållinjen på 1:11:45 … Lite sämre tid än jag hoppats på, men det skiter jag i… Det kändes riktigt bra från början till slut och jag är riktigt nöjd och kaffet smakade super.

IMG_8176
Foto: Johan Dalhöjd

Slutade 3a i min åldersgrupp och 11 i totalen bland herrarna… Och när dom yngre supportrarna inte ifrågasätter varför man springer så långsamt utan kommer fram och kramar en och säger att man va grym, ja då kommer i alla fall jag känna mig just grym i några dagar innan vi sen nollställer och kör vidare mot Kalmar i augusti.

På återseende //  Andreas

 

 

 

 

 

 

 

 

En Catalan och en Coca-cola

Joan, en Catalansk bergsget, född och uppvuxen bland höjdmetrar. En man som knappt sett platta partier i hela sitt levda liv. Våra vägar skulle idag korsas ungefär halvvägs in. Och vilken vinstlott det skulle bli…För oss… För Joan´s lagkamrat gick det däremot lite sämre. Han skadade tyvärr knät och fick bryta, men jag hoppas det läkt ihop bra och att han kommer tillbaka…

Simningarna gick i alla fall som smort, löpningen däremot… nja… Att dra på sig mjölksyra är oftast inga problem, men när man aldrig för sträcka ut på platt mark och springa ur sig skiten, ja då börjar man slita ont. Upp, ner, upp, ner.. och väl på platten försöka springa i sand… aaaah… det tar som lite emot… Och när det samtidigt är +30 grader under flera timmar, då förhöjer det njutningen ännu mer 🙂

Tur då att vi fick denne Juan som med pigga steg höll uppe tempot både uppförs och nedförs.. plattförs var det däremot sämre, där var det jobbigt tyckte han…. öööh, vad är det för på karl???…

När vi äntligen kommer till asfaltslöpning då sträcker vi ut allt som går i kroppen och med krampkänning (hos mig) och glada miner löper vi mot strandpromenaderna och bara njuter av att springa runt i aerodynamiska batmandräkter och simglasögon bland finklätt folk och restaurangbord medan vi jobbar upp årets snyggaste bränna… som än idag lever kvar om än med lite mjukare övergångar… Och ett allt större sug efter ”seger”-ölen… för nu är det nära… Och när vi vid en vätskekontroll (jag tror det va den sista) försöker få lite information om ungefär hur långt det var kvar osv,  så var det knappt så det gick att få ut något vettigt… Men… då är det tur kan man tycka att man har en Spanjor i laget, som då funktionärerna kan vända sig till… en när då denna Spanjor vänder sig om och säger att ”I didn´t understand a word that he just said……” Ja då är det bara att glatt springa vidare… Bara några kilometer till… typ 7.. eller 10..isch
bränna
Men en dag som denna och på en bana som denna, då är man rätt glad att man inte bara förlitar sig på tiden, utan även kan hålla lite koll på längden med sina egna prylar, för klockan kan man åtminstone förstå sig på… Den lyxen hade däremot inte lag #** som vi växelvis varit framför och bakom och som efter en vätskestation ungefär 4timmar in konstaterar att nu är det inte långt kvar…. av blickarna att döma så blev det en smärre chock när vi glatt meddelade att nja, vi är typ halvvägs grabbar….. Sen såg vi inte dom något mer, men vi tackar för att ni hela tiden flåsa oss i nacken och såg till att vi inte kunde slappna av.

När vi sen med lycka i halsgroppen ser våran egna balkong på det där lägenhetshuset som vi hade helt för oss själva de första dagarna, vars innegård saknar gräs och med döda växter på muren, granne till det där huset med en helt egen park, ja den känslan är riktigt skön.

En sista simning, som egentligen kanske kändes helt meningslös med tanke på vilken bana Costa brava ändå har bjudit på. Men jaja, ner på stranden och simma ut 10meter för att sedan följa strandlinjen 500 för att sen vika upp mot stranden igen och bara njuta, njuta av att ha genomfört årets vackraste swimrunlopp, njuta av att kroppen stått pall i 8timmar, förutom någon humörssvängning kanske på vissa ställen… För så jävla lätt är det inte att hitta en blå kanot i ett blått hav och en svart stolpe…

Men vi gjorde det. Vi tog oss i mål… Kanske kanske att man underskattade banan en aning… för den var tuff och bjöd på bra motstånd. Men nästa år, då knäcker vi den… SUB 7… för nu har jag lärt mig att Colan skall man gurgla och skölja ur mun med för att få bort den där hemska smaken av saltade alger som får en att vilja kräkas så fort man dricker något…

Coca-Cola och SUB 7 är givet… och lite mer träning på höjden…

seger.JPG
Tackar BestTrail och Swimrun Costa brava  för att ha levererat en sjuhelsikes fin och krävande bana,  värd varenda svettdroppe, vartenda skrapsår och varenda höjdmeter. Och tack Calle 🙂

// Andreas

Swimrun Costa Brava – En PR

simning

Jaha, så nu var det väl som dags att försöka samla tankar och annat som på ett märkligt sätt rör sig uppe i huvudet och på så sätt försöka ge en bild om en upplevelse i en land där det varken är platt, påklätt eller trappor byggda enligt standard.

En Race Report, RR, en berättelse om något fartfyllt äventyr där det körs, sladdas och njuts i mängd i vidunderliga farter i episka miljöer….

Så är inte riktigt fallet här… Alltså, vi snackar nog mer Promenad rapport, om vi nu skall försöka snudda vid sanningen… som en söndagsutflykt, fast med det där lilla extra plus det dubbla av allt och och lite till, förutom kaffe då…

klockan ringer 04:57, och fyra starka själar käkar bacon, bukrasar och förbereder sig tillsammans för en heldag med rörisolering och plastpaddlar i naturen…

Allt startar uppe på Castell de Begur, denna ruin med utsikt ända bort till någon annan stans… Vi står på toppen av banans höjdprofil, och det ger en bra bild av hur första klättringen kommer vara efter första simningen, då man skall tillbaka på samma höjd… Med den enda skillnaden att man inte sitter i en buss hela vägen upp.

Efter att ha studerat banprofilen så kändes den första delen som tuffast, sen såg det ut att bli lite fler platta partier och stigningarna såg inte alls lika höga ut och vi skulle lätt kunna räkna med en negativ split… F*n va fel man kan ha…

Första simningen går helt enligt plan, hålla sig nära klipporna för att tajma höger om strömmen en bit längre ut, upp på andra sidan och snabbt ställa om för att få igång kroppen… med en rask promenad…
34400950865_53837d2d54_z
Upp upp upp… bland stenar och rötter trappor … upp upp upp …
Och sen får man äntligen ta ut stegen på en asfaltslöpning som leder raka vägen till en uppförsbacke…

Det är stigar som följer kanterna längs med bergen, man springer genom smala gränder, man simmar genom kristallklart vatten där man tror man bottnar men så visar det sig vara 3 meter ner till botten och man måste snabbt börja simma igen.

33591100183_697cf0e744_z

Trappor. Överallt. Trappor. Långa, smala, höga, låga, obefintliga, det är med till och träd i trapporna. Det är gångar genom bergen och det är bara så jävla underbart. Och huxflux dyker det upp fotografer med monsterblixtar

Och rätt som det är så skall man med hjälp av rep ta sig långt ner mellan klipporna utan att falla mot en säker sjukhusvistelse, snabbt ner i vattnet och i ett lyckorus simma mellan höga klippor och man vill nästan hellre bara lägga sig på rygg och njuta av allt. Man springer förbi en kyrka där det hölls bröllop dagen till ära och det blandas kostymer och klänningar, med mjölksyra och våtdräkter.

4 timmar senare och man har kommit halvvägs….

Och mitt upp i allt så blir Team Trispot.se med spanjor… men först en kopp väntkaffe

// Andreas

Swimrun Costa Brava 

I vanliga fall hade ni nu kunnat läsa om våran upplevelse när vi till fots och till sims tog oss från Begur tillbaka till Platja d’Aro. Men när verkligheten kommer ikapp och solen börjar skina så har helt enkelt den grävande spaden och det pendlande löpsteget prioriterats framför det skriva ordet.

Men jag får väll säga håll till godo, med ert hav och land och skog, det är okej helt okej, håll till godo, ni fick ju ju så hälften vore nog…. 

Den som väntar….

Med vänlig hälsning // Andreas

Allt som har en bra början har ett bra slut….


Så därför hade vi idag möte i Göteborgs enda Triathlon och Swimrunbutik Trispot i Mölnlycke. Kaffe dracks, semlor åts,flyg bokades och boende klubbades.

img_7556-1
Allt för att Swimrun Costa Brava nu bara är 42 dagar bort. Säsongspremiär med magisk simning och kuperad löpning kan inte bli annat än perfekt, och om allt börjar så pass bra så hoppas jag att Ironman Kalmar kommer bli ett värdigt avslut med extra allt. Sen är förvisso säsongen inte slut i Augusti men om det blir något mer efter det får vi se då….
img_7557-1

Från bröst i Horla, till vuxenkvällar i Kungsbacka

”PIP! ….. Va i helvete!!! Redan!?! ”

Minioner, ni vet dessa små söta gula varelser, som lyckas med allt. Även att förgöra typ varenda ledare som dom slutit sig till, T-rexarna, Napoleon, Drakula osv osv ….. precis så funkar en Tempotrainer. Den är liten, gul och ”gullig” och sorterar även in sig i skaran av alla de prylar som  man inte skulle överleva utan. Kommer ryssen ja då är det bara att dra på sig badbyxorna och den lille medhjälparen så vet jag att jag i alla fall orkar fly 1500m sjövägen. Så länge jag följer pipet. Skulle jag däremot fly ”beet the beep”-style ja då vette fan om jag skulle överleva. För det här med att pacea sig själv är lättare sagt än gjort i början. Pigg och fräsch de första 50m men ett par vändor med för höga tankar om sin simning ja då är man där… körd i botten… Men visst, det kanske inte är den lille gule manickens fel… Fast jag tyckte den pep till lite väl snabbt förra vändan, och denna vända…

Men känslan är ändå riktigt skön. Att gå från att bröstsimma Horla-triathlon i panik till att njuta av att simma 400ingar i en vattenfylld kakellåda. Visst den har tagit sin lilla stund och de första åren så var simningen inget man riktigt såg framemot utan bara något som skulle genomföras så utvecklingen var något sådär… MEN… Så är det det här med att träffa rätt folk vid rätt tidpunkt. Efter att ha stött på Simcoachen Anna-Karin och en av hennes grymma coacher Eva Fridman på Koster Swimrun, ja alltså inte raggat på dom, för det hade bara blivit konstigt och rösten hade jag tappat utefter banan på koster så det hade varit omöjligt eftersom jag knappt kunde prata. Jag satt mest och titta på och log… som en sådan där halvskum kille i ett hörn… Men det man lyckades snappa upp var i alla fall att typ alla och med ”typ alla” så menar jag alla, var helt överens att det där med simning hos simcoachen gör en jädra skillnad.

Men det är ju även så att ALLA kan ju ha fel… Så det velades fram och tillbaka…upp och ner… Behöver man bli så mycket snabbare? Går det?… Men efter lite diskussioner med min lagkamrat Calle som själv gått hos Eva så var det bara KÖR… Så friskvårdskontot tömdes på det som fanns kvar och en plats i simcoachens Racegrupp bokades in. Och det var här jag fick bekanta mig med den lilla pipande minionen, som nu får följa med på var och vartannat simpass, redo att både hjälpa och stjälpa. För har den gjort skillnad? Absolut… Jag är långt ifrån snabbast i fartbanan, men jag är i alla fall idag 25sek snabbare på 400m än vad jag var innan jag träffade Eva och det är jävligt skoj. Det lilla frö som sattes där i Horla har idag med stor hjälp av Eva växt till något som med glädje kör 100ingar, 200ingar, 300ingar 400ingar osv när det är vuxenkvällar i Kungsbacka med tända ljus. Samt en och annan längd i Valhalla innan jobbet när ALLA andra är där.. Så för er som funderar, anmäl er till en crawlkurs, om så bara för nöjets skull, för det är förbannat kul 🙂

IMG_7235.JPG

// Andreas

Vecka 50- Rekordvecka & Straffläxor

Det är med ganska trött kropp jag kan konstatera att ibland så är man rätt jävla asgrym. Det är rätt gött att blicka tillbaka och se att man med ostrukturerad spontanitet kan åstadkomma en hel del förändring.

Började i tisdags då den tänkta lugna lunchlöpningen på jobbet längs med kajen på Hisingen hux flux blev ett maxtest på 5km. Efter den första kilometern som gjordes i ett piggt 4:29tempo lades planen snabbt om då benen kändes riktigt fina och farten ökades till för kroppen obeskrivlig nivå. 2a kilometern avverkades i  4:11 och nu när kroppen fått upp värmen så avslutades rundan med 3kilometrar i 4:06isch fart. Och klockan stannade på 20:58 och ett snitt på 4:11/km och ett nytt PB!!! … Så jävla skönt =)…

ringon
Foto: Google Maps

Med trötta ben och ett självförtroende som fått sig det där lilla extra stegande man sen in i hemmets lugn, där det skulle visa sig att det uppstått ytterligare tillfälle att slå rekord. Nämligen armhävningar. För att sporra äldsta grabben till att verkligen göra matteläxan så har vi kommit överens om att för varje gjord sida så ”straffas” pappa med 10 armhävningar, och då den yngre också vill vara med så räknas varje gjord sida i hans ”läxbok” som 1 armhävning. Så när kvällen kom var det dags att summera ihop den storas 14!! Gjorda sidor och den lilla´s 6 sidor till totalt 146 armhävningar. Och när förhandlingarna strandat om straffreducering så var det bara att krypa till korset och sätta igång, och 1 timme och 4 försök senare så var samtliga gjorda. Till stor glädje för de små som fick se den ”gamle gubben” krokna 3 gånger innan slutförandet var ett faktum…

Men så här med facit i hand så kanske man skulle spelat sina kort lite annorlunda då det i torsdags var sista tillfället på Simcoachen´s Race kurs och nytt CSS test skulle genomföras. Och dagen som sådan började på sämsta tänkbara vis. Först var bussen för tidig, så undertecknad stod kvar i hallne och kunde tryggt inne i värmen se bussen passera tidigare än vanligt… Fan där missade vi simningen då… Men… om vi får upp ungarna fort ur sängen och skyndar oss iväg till dagis så ska det nog gå att hinna om man tar bilen… Sagt och gjort, upp med ungarna 06:20, på med kläder och in i bilen för att sedan lämnas 06:29 på dagis och fritids. Styr sedan bilen in mot city och lyckas anlända till Valhallas parkering 06:55 trots kyla och halka, betalar parkeringen, och sen in på badet för att mötas av en skyllt som meddelar att det inte finns något varmvatten i duschen… Ungefär precis det som mina gubbmuskler behöver just nu, kylas ner innan dom skall utnyttjas till max i 400m & 200m.

Men va fan, det handlar bara om några minuter så sluta känna efter och kör på, insimmet på 200 upplevdes som stelt till en början men den känslan släppte rätt snabbt och när väl testet satte igång gick simningen otroligt bra och klart bättre än sist. En förbättring med 22sek på 400m och 5sek på 200m kommer jag vara rejält nöjd med några dagar nu. Sen är det tillbaka till bassängen och nya CSS-tider och nya mål som skall nås. Får även passa på att tacka Coach Eva Fridman som varit grym under dessa tillfällen, men även Felicia, Tobias, Simon, Karin, Johanna, Jens och Julia som stått för härlig stämning och tufft motstånd i vattnet.

 

// Andreas

Namnsdag & ”Proffsdag”

30 November, och tack vare aposteln Andreas, son till Jona och bror till Petrus, så har namnet idag förärats en plats i den svenska almanackan. Detta firades givetvis med en oplanerad ”proffsdag” allt för att följa gällande ickeplanering…

Dagen började så sakteliga med en tripp till den lokala, underdimensionerade simhallen Valhalla, nu fanns det inte allt för mycket tid till träning på morgonkvisten så det fick helt enkelt bli en modifierad ”läxa #5” vilket innebar 100m insim, ingen teknik och 10 hundringar med 15sek vila innan det var dags att småspringa till duschen för att hinna med spårvagnen till jobbet. 25min simning är tyvärr inte så mycket, men hellre det än ingenting tänker jag. Jag lär ju inte bli sämre i alla fall…

Då jag fick med mig löparkläderna så blev det rätt naturligt att jag bytte om till löparmundering inför lunchrasten. Och med fjäderlätta ben efter gårdagens intervaller styrdes tårna mot Ramberget. En skön tur som bjöd på både och vind och några krispiga plusgrader och underbara vyer ut över staden väl uppe på toppen. Asfalt blandades med lövklädda partier och stentrappor hala som is innan det var dags att vända tillbaka till jobbet, och hux flux kunde vi inkassera 8,5km rätt in på hälsokontot…

Fördelen med att både sim och spring är avklarat i ett tidigt skede är att man har hela kvällen för annat. Väl hemma blev en riktigt god middag följt av nerf-krig uppe på grabbarnas rum… och det är nog typ den enda gången jag vinner…

Efter denna storartade segern så varför då inte bara hoppa upp på cykeln också nu när barnen skall lägga sig? Sagt och gjort, den kanadensiska torpeden förbereddes och vi lyckades genomföra ett pass 4*4 intervaller i pulszon 5 innan benen kände för att kasta in handduken och undra va fan vi håller på med…

Nu är det förvisso inte en proffsdag i den bemärkelsen i och med att man varit tvungen och jobba mellan passen, men skönt att få testa vad kroppen orkar med efter bara några veckors träning. Jag gick in i det hela med en öppen träningsplanering där jag tar till vara på tiden då den dyker upp, och hittills så har det varit full pott på det tankesättet. 21pass har klämts in på månadens 30dagar. Och så mycket har jag nog inte tränat någonsin…

 

// Andreas

Att följa det oplanerade schemat….

… har hittills visat sig bli bättre än planerat, jag har under de senaste veckorna dels genomfört en massa fler träningspass än jag normalt brukar, och även hunnit med att äta stora mängder AIP (AutoImunPaleo). Som i sin tur resulterat i att man har minskat sockersuget OCH snussuget, rätt sjyst bieffekt asså… Har tränat massor, ätit minimalt med godis och inte snusat de senaste 3 veckorna…

Så ja, släpp sargen kom i in i matchen och det som händer det händer… Har funkat bra än så länge så jag kör nog på med samma tankesätt ett tag till…

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑